onsdag 16 december 2009

Det viktigaste i livet är livet!

Som väl knappt någon läsare av denna blogg kan ha missat, har jag större delen av det här året engagerat mig mer och mer i Piratpartiet. Varför har jag gjort det? Det började när man skulle rösta om den s k FRA-lagen i juni 2008. Jag tyckte redan från början att det verkade helt fel. Jag har alltid känt starkt för människans frihet och ogillat att myndigheter och andra blandar sig i och vill styra och kontrollera. Jag tycker inte att människor kollektivt ska omyndigförklaras, tvingas att göra si och förbjudas att göra så, tas om hand – eller ibland: lämnas åt sitt öde efter att de fråntagits möjligheter att klara sig på egen hand.

Jag blev helt enkelt upprörd och tänkte att ”nu får det vara nog”. Så jag mejlade till de borgerliga riksdagsledamöterna i Dalarna där jag bor och även till statsminister Fredrik Reinfeldt. Nu vet jag förstås inte vad dessa protester kan ha haft för effekt, men det var i alla fall en ledamot från Dalarna, Camilla Lindberg (fp), som röstade emot, och det hela ledde till att man lovade göra om och ”förbättra” lagförslaget. I år har man sedan röstat igenom lagen med ett antal kosmetiska förändringar, som för en kritisk granskare helt uppenbart inte har någon avgörande betydelse. Ändå har alltså riksdagsmajoriteten accepterat lagen.

Nu har jag tänkt mer och mer på vad min unika uppgift och förmåga är för att uppnå mänsklig­hetens befrielse. Vissa har talat om att Piratpartiet kommer att behöva arbeta i 50-60 år till mot förtryck och för respekt för personlig integritet, samtidigt som vi strävar mot ett samhälle folk delar med sig generöst till varandra och underlättar för varandra att vara kreativa. Allt det där är värderingar som jag delar med mina medpirater. Och det är sådant som gör livet till något värt att leva! Men jag kanske har en annan roll än de flesta i hur detta ska uppnås. Och jag hoppas att det kan förverkligas i stor utsträckning inom några få år. Eller i varje fall att avgörande steg tas i den riktningen. Det är som att vi inte har tid att tillåta oss någon långsiktig planering. Om ett antal år kan det vara för sent. Då är det redan ”1984”!

Ända sedan jag var mycket liten, kanske i 6-7-årsåldern, har jag känt inom mig att det har funnits ”något mer” som inte gått att ta på och som ingen vuxen kunde förklara för mig. Jag insåg så småningom att detta odefinierbara var en andlig dimension. Och jag behöver understryka att ”andlighet” för mig inte är det samma som ”religion”. Andligheten är det vi i brist på bättre ord kan kalla livet. I bästa fall finns andligheten med i religionen men ofta är det tyvärr inte så. Andlighet är inte något man tror på, det är något man upplever. Det är själva grunden för inre frid, kärlek, oräddhet och kreativitet. Men det är också upplevelsen av att det finns något ”högre”, någon intelligens som kan hjälpa oss. Och det här är ungefär så långt bort från föreställningen om en ”gud” som en skäggig farbror som man kan komma! ☺

Jag har allt mer förstått att tiden kan vara mogen för mänskligheten som helhet att inte bara uppleva denna andliga dimension utan också att integrera den med den fysiska ”köttvärlden” eller ”afk-världen” som nördarna eller geekarna skulle säga. För egentligen är det olika sidor av samma verklighet. Och det är först när de ses som ett, som vi kan börja leva fullt ut. Det är vad jag känner.

I över fyrtio år har jag ägnat mig åt meditation. Jag har utövat det, undervisat i det, skrivit böcker om det, forskat i det på Stockholms Universitet. Och det har påverkat mig på ett mycket djupt sätt. Jag kan lugnt hävda att jag är en annan människa än jag skulle ha varit om jag inte hade mediterat. Det troliga är t.o.m. att jag inte skulle ha överlevt så här länge utan det. När jag började meditera på 1960-talet, var det något mycket ”flummigt”. I dag betraktas det som något fullt normalt och något som gagnar hälsan. Och det finns många olika meditationstekniker. Jag har förstås under alla de här åren vidareutvecklat det jag kan och experimenterat med olika sätt att fördjupa och befästa den inre friden. Bland annat har jag rest flera gånger till Indien för att lära mig mera.

År 2004 besökte jag Oneness University som ligger utanför Chennai i södra Indien och lärde mig då att ge något som senare har kommit att kallas Oneness Blessing. Det är en teknik som går ut på att överföra ett tillstånd av inre frid till någon annan (mycket förenklat uttryckt). Det där var något som man förr måste tillbringa trettio år av sitt liv i Himalaya med en upplyst mästare för att få del av. Jag behövde ”bara” tillbringa tre veckor i djup meditation för att få det. Och när jag hade fått det, blev jag i ett enda slag befriad från den starka (och plågsamma) längtan efter något odefinierbart som jag burit med mig sedan barnsben. --- Det har sedan dess blivit allt lättare för människor att få den här förmågan, och det allra senaste är nu att svenskar kan ge den vidare till andra under en helg här hemma. --- Och de som fått det kan sedan i sin tur ge Oneness Blessing till alla de kommer i kontakt med.

Musiken och andligheten (= kärleken) är det som givit mig mest glädje i mitt liv. Jag har också varit verksam på senare år som författare och översättare. Inom Piratpartiet såg jag en möjlighet att sprida andlighet på ett subtilt plan – i syfte att förverkliga just de mål som PP står för. Jag har emellertid allt mer börjat inse svårigheten att förmedla vad jag kan inom en så pass teknikerdominerad organisation som PP ändå är. Så nu när jag är riksdagskandidat, är sannolikheten kanske inte så stor att jag ska bli vald att representera partiet på valbar plats på en valsedel. För det mest genomgripande som jag kan bidra med är ju något som ”inte syns”. Och även om det skulle synas resultat, kan jag aldrig få credit för det.

Jag inser att det är mycket begärt att be om de röstandes förtroende på så pass ”lösa boliner”, men det här är det som jag har långvarig erfarenhet av och som jag kan bidra med. Det mest påtagliga jag kan peka på inom Piratpartiet är att jag var med och löste den omtalade Värmlandskonflikten. Där vill jag bara understryka att den konflikthanteringsgrupp som jag ingick i inte syftade till att döma någon och helt fristående presentera en lösning. Vad vi i stället ville göra, och också gjorde, var att få de inblandade att själva hitta en lösning som alla kunde acceptera. Detta är emellertid något som underlättas i hög grad av kärleksfulla kontakter på ett undermedvetet plan! Och det är just det jag vill tillämpa även i Sveriges Riksdag.

♪♫•*¨*•.¸¸❤¸¸.•*¨*•♫♪

Ursäkta min mångordighet, men som författare kan det hända mig att orden bara rinner ur mig, när jag blir inspirerad!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 3 december 2009

Strategi för vågmästarstrategi?

Piratpartiet har sagt att vi ska tillämpa en vågmästarstrategi om vi kommer in i riksdagen efter valet 2010. Det bygger på antagandet att fördelningen mellan de nuvarande blocken blir ungefär densamma som i dag. Om PP kommer in kan vi välja att antingen stödja den borgliga alliansen eller det socialistiska blocket. De som får vårt stöd har därmed möjlighet att bilda en minoritetsregering. Och PP ger sitt stöd till det block som förklarar sig berett att arbeta för PP:s kärnfrågor: personlig integritet, delad kultur och fri kunskap.

Men … det finns fler faktorer att ta hänsyn till. Och man kan spekulera i olika utfall. Strategisk planering handlar ju om att välja en strategi som ger ett acceptabelt utfall, även om omständigheterna varierar inom vissa ramar.

Just nu kan man tycka att det är osäkert om PP över huvud taget klarar 4%-spärren, men låt oss anta att vi gör det. Sverigedemokraterna verkar också ha stora möjligheter att komma in. Det valresultat som jag personligen tror mest på för närvarande är något i stil med:

Allianspartierna (AP) 45,5%
Socialistpartierna (SP) 45,5%
Piratpartiet (PP) 4,5%
Sverigedemokraterna (SD) 4,5%

Detta är även idealläget för PP. Den konstellation som lierar sig med PP får då 50%. Svagheten är att SD i vissa frågor kan välja att rösta med det andra blocket. Det här är med andra ord en oerhört instabil uppläggning. Om AP får exempelvis 47,5% och SP 43,5% har PP fortfarande valet mellan att stödja upp AP till 52% eller SP till 48%. Och även här kan förstås SD stjälpa hela ekvationen.

Det är bara inom de här ramarna som PP kan ha en vågmästarroll – som dessutom kan vara diskutabel. Min uppfattning är att de nuvarande riksdagspartierna vill göra allt de kan för att undvika ett beroende av (för att inte tala om samarbete med) SD. Det har redan förekommit trevande antydningar om att C eller FP skulle kunna ingå i en regering tillsammans med socialistpartierna. Det kan hända att man ändå är intresserade av att förhandla med PP, men det kan också bli så att man genom en utvidgad konstellation får egen majoritet. Och då kommer PP att ha mycket litet att säga till om.

Kan det rent av vara så att PP skulle vinna på att redan nu ta kontakt med båda blockledarna och inleda samtal om vår roll i det här? Jag tror det. Jag tror att de har intresse av att PP ska komma med - om inte annat så för balansens skull.


Curt Jonsson är en av de ca 230 som visat intresse för att kandidera till Sveriges Riksdag 2010 för Piratpartiet. På Piratpartiets valsedlar kommer sammanlagt 82 namn att finnas efter det interna val som sker i december 2009 – januari 2010. Om PP får minst 4% av rösterna vid riksdagsvalet den 19 september 2010, kommer minst 14-15 ledamöter in.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

söndag 22 november 2009

Wow - jag våndas!

Den senaste tiden har jag ägnat mig mycket åt att våndas. I och för sig tror jag att det kan vara utvecklande att våndas. För vad är detta egentligen? Ordet betyder att lida, plågas, känna ångest. Men jag upplever att det finns något mer, en djupare botten så att säga. För mig innebär det en rädsla att jag har fattat fel beslut och att jag kanske borde ändra mig. Samtidigt tror jag att jag har fattat rätt beslut, och att våndan består i en skräck för att inte duga, inte räcka till, inte hålla måttet.

Det beslut jag våndas över är att jag bestämde mig för att kandidera som riksdagsledamot för Piratpartiet. För cirka en månad sedan la jag in mina uppgifter på den sajt där man kunde anmäla sig, och för två veckor sedan publicerades listan över kandidater. Den har sedan kompletterats med ytterligare personer och f n är det 229 personer som är intresserade av de 82 platser som Piratpartiet kommer att ha sammanlagt på sina valsedlar. Om partiet får 4% av väljarnas röster i riksdagsvalet 2010, blir det 14-15 av dessa som till sist hamnar i riksdagen.

Jag ser att de flesta kandidaterna verkar vara annorlunda än jag på flera sätt. Nästan alla är väsentligt yngre, men min ålder (och förmodade livsvisdom ☺) ser jag mer som en potentiell fördel. Däremot kan jag oroa mig för att jag inte tidigare aktivt intresserat mig för politik och därför inte byggt upp någon kunskapsbank om lagar och andra regler som gäller i samhället – i Sverige och internationellt - med bäring på piratfrågor. Jag vet väl ungefär så mycket – eller så litet – som en ”medelsvensson” vet om de här frågorna (nåja, lite mer kanske). Men jag ser ju att många av mina medkandidater tycks besitta omfattande kunskaper. Och då undrar jag stilla inom mig: Passar jag över huvud taget i det här gänget? Tänk om de upptäcker hur lite jag egentligen vet?

Det pågår fortlöpande en utfrågning av kandidaterna på Piratpartiets forum. Där kan alla medlemmar ställa frågor till oss kandidater. Det handlar ju om att få ett grepp om var vi står och vilka vi är. I slutänden gäller det att klarlägga om vi över huvud taget passar för att jobba i riksdagen och om vi klarar att företräda Piratpartiet på ett bra sätt. Jag har försökt att svara på allt jag kan utifrån mina erfarenheter, värderingar och helt enkelt sunt förnuft. Och till min glädje tycks det ha gått hem rätt så bra. Mina synpunkter har i stora drag stämt väl in med vad andra erfarna kandidater har tyckt.

Så kanske har jag trots allt en del att bidra med? Hade jag inte trott det, skulle jag nog ha dragit tillbaka min kandidatur för länge sedan.

Men på vilket sätt är det då till fördel att jag trots allt våndas? Jo, jag har under många år (så där 30-40 år) intresserat mig för människors känsloliv. Och jag har insett att vi alla bär på ganska mycket undanstoppad rädsla. De flesta är inte själva medvetna om det och skulle kanske ihärdigt förneka att de var rädda. Ändå ligger rädslan (eller skräcken) som ett slags broms inom nästan alla människor. Denna broms kan fungera lite olika beroende på individen. För en del innebär det att man inte har så stark kontakt med sina känslor över huvud taget. I stället har man kanske en stark betoning på intellektet, och hävdar sig på så sätt. För andra kanske det medför att man blir inåtvänd och har svårt att ta kontakt. Och för alla betyder det att man känner mindre kärlek än vad man skulle kunna. Kärlek och rädsla kan nämligen sägas vara varandras motsatser.

Rädslan kommer också till uttryck i diverse olika förklädnader. Den kan se ut som vilken ”negativ” känsla som helst: ilska, irritation, sorg, frustration, hopplöshet och varför inte vånda eller beslutsångest! När vi känner något sådant, brukar de flesta av oss försöka vända uppmärksamheten åt annat håll. ”Tänk positivt!” säger vissa. Vi distraherar oss på olika sätt. Det kan också ske genom att man tar sig några glas vin eller whisky, äter en massa godis, röker, kanske frenetiskt läser nyheter eller tittar på tv. Allt för att slippa känna det där obehagliga.

Men jag har lärt mig att det bara finns en utväg: att känna känslan helt och fullt! Om vi törs göra detta och har tålamod att stå ut, visar det sig att detta är den enda riktigt fungerande vägen. Därför tror jag på att min vånda är bra för mig. Om jag tillåter mig att våndas allt vad jag kan, kommer jag att må bättre och bättre! Jag kan i varje fall inte låta våndan avgöra vilka beslut jag ska fatta. Den kanske bara visar att jag upplever det här kandiderandet som en stor utmaning! (Konstigt vore det väl annars!)

Jag tror att utmaningar är till för att antas. Visst kan det finnas svåra uppgifter som vi tvivlar på att vi skulle klara av. Men utmaningarna innehåller något mer. De har också en lockelse som nästan kan vara oemotståndlig. Och om vi inte antar utmaningen, kan det sedan kännas som att vi har missat något väsentligt i livet. Därför kvarstår jag – trots våndan – som riksdagskandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 9 november 2009

Behövs jag i Sveriges Riksdag?

Du frågar dig kanske: ”Vem är den där Curt Jonsson egentligen?” Och jag har ju gått med på att ställa upp som tänkbar kandidat till riksdagen för Piratpartiet. Därför är det bara rimligt att jag berättar lite mer utförligt om min bakgrund och mina värderingar.

Jag upplever mig själv som klart ”annorlunda” än kanske de flesta andra riksdagskandidaterna. Men som Anna Troberg, 2e vice ordförande i Piratpartiet, skrev nyligen:
”Det här är ett lagarbete. Ingen kommer att sitta ensam i riksdagen. Vi behöver en bra och blandad grupp, med bred kompetens och olika erfarenheter. Kanske är det så att just du har exakt det som behövs.”

Vad är det som är så annorlunda med mig? Till att börja med är jag ”något” äldre än genomsnittet i det här partiet. Jag är född 1941 och har hunnit få erfarenhet av ganska många olika områden i livet. Bland annat arbetade jag med marknadsföring inom elektronikbranschen både i Sverige och internationellt på 1970-talet. Jag har också under cirka femton år varit egen företagare som konsult inom marknadsföring, ledarskap och organisationsutveckling. Dessemellan har jag undervisat i allt möjligt, bland annat företagsekonomi (på Stockholms Universitet), språk och meditation samt diverse andra metoder för personlig utveckling.

Just det där med personlig utveckling är något som alltid fascinerat mig. Jag har ju känt att människan har enorma, inre, outvecklade resurser. Och jag har lockats att utforska hur man kan få fram mer av dessa resurser. Ibland har det fått mig att personligen testa sådant som anses ”omöjligt” att genomföra. Och vid vissa tillfällen har detta dragit till sig mediaintresse. Jag har därför förekommit i TV och tidningar med anledning av att jag t.ex. intresserade mig för möjligheterna att leva utan mat och få in energi på annat sätt. Det var en intressant resa, som jag dokumenterat i boken ”Ljus från andra sidan” (Regnbågsförlaget 1999). Men jag vill betona att även om det där var en fantastisk upplevelse, är det inget som jag rekommenderar någon annan att ge sig in på. Det har onekligen sina risker!

På tal om böcker, har jag också varit verksam som författare. Det har hunnit bli femton olika böcker under årens lopp. (Jag har nästan tappat räkningen!) Många av dem handlar förstås om olika aspekter på småföretagande och marknadsföring. En bok hade titeln ”Konsten att skriva säljande brev”. Den kom ut 1986 och var då den första boken på svenska om säljbrev sedan 1953, enligt vad jag fick höra. I samband med det där utnämndes jag i pressen till ”Sveriges främste expert på säljbrevsteknik”. Det var förlagets idé från början, men ingen protesterade så det fick stå oemotsagt!

Det som känns allra viktigast för mig i livet är mänskliga relationer. Jag tror på människans inneboende godhet och att det går att få fram den, även om den ibland har gömt sig väl. ;-) Helt nyligen blev jag i Piratpartiet också utsedd att ingå i en liten ”krishanteringsgrupp” som i dagarna känner sig mogen att avsluta sitt uppdrag. Efter att ha pratat ingående med olika inblandade personer (och med varandra), tycker vi oss ha hittat en lösning som borde kunna accepteras av alla. Om det fungerar (och när det fungerar) tycker jag att det känns meningsfullt.

Även i riksdagen – utifall jag mot all förmodan skulle bli invald – vill jag arbeta på ett liknande sätt. Jag har ju – milt uttryckt – en viss spännvidd på mina erfarenheter i livet, och jag vill ägna mig åt att skapa en god kommunikation över partigränser och andra gränser. Det ser jag som betydligt mer intressant än att debattera i sakfrågor. Debatten tenderar ofta att utmynna i polarisering och låsta positioner, medan jag vill verka för motsatsen.

Kanske kommer du att tycka att jag är en alltför ”utflippad” typ med allt vad jag har i bagaget. Men de som lärt känna mig tycker ändå oftast att jag står med båda fötterna på jorden. Och det tycker jag förstås själv att jag gör också! ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

lördag 31 oktober 2009

Är öppenhet och transparens alltid bra?

Jag ingår för närvarande i en tillfälligt sammansatt grupp som ska försöka lösa en konflikt. Gruppen består av tre personer och vi har alla tidigare erfarenhet av liknande uppgifter. Det här är inte ett lätt jobb. Det kräver att vi kan lyssna utan förutfattade meningar. Och det kräver att vi kan se möjligheter. Hur ska man hantera denna mosaik av information och känslor så att pusslet kan läggas om på ett bra sätt? Helst ska allt hamna på en bra plats och inga bitar ska bli ”över”.

Det där är ganska svårt, milt uttryckt. Inom Piratpartiet hyllas principen om öppenhet och transparens. I första hand handlar detta då om hur myndigheter handskas med information och hur de fattar beslut. Men även inom Piratpartiet vill man leva efter den principen.

Nu finns det emellertid även en annan viktig princip, och den handlar om personlig integritet. Och den säger att det inte ska råda full öppenhet om personliga förhållanden. Vare sig myndigheter eller andra ska kunna få tillgång till information om dina högst privata angelägenheter, de må handla om sexuell läggning, vilket parti du röstar på, vart du har rest med tåg, vilka sjukdomar du har sökt hjälp för, och en mängd andra saker. Piratpartiet hävdar att enskilda människor har rätt att ha sådan information för sig själva. Här ska man alltså inte ha öppenhet och transparens! Den personliga integriteten är viktigare!

När man arbetar med att lösa en konflikt mellan människor, ingår det att hitta en balans mellan de här principerna. De berörda människorna kan ha vitt skilda uppfattningar om vad som har hänt och ”vems fel” det är att konflikten finns. Min erfarenhet är att det inte är meningsfullt att lägga skuld på någon. Människor är känslovarelser och deras känslor får dem att reagera olika. Därför kan det vara mycket individuellt hur de upplever en situation. Vissa blir väldigt lätt oerhört arga, andra drar sig undan och blir tysta (och kanske ledsna) när de angrips. En del vågar inte säga ifrån. De kanske åtar sig sådant som de inte kan genomföra. Många har huvudet fullt av egna tankar och orkar inte lyssna på andra eller ge feedback eller uppskattning.

Som konfliktlösare måste man lyssna mycket och försöka se under ytan vad som pågår. Det vore ett stort brott mot alla inblandades personliga integritet att fortlöpande berätta för omvärlden detaljer om vad som pågår. Detta skulle kunna åstadkomma obotlig skada både för personerna ifråga och för möjligheterna att hitta konstruktiva lösningar. Det ideala resultatet (som man tyvärr oftast inte riktigt når) är om alla parter efteråt känner sig nöjda. Men för att åtminstone närma sig detta, får man låta det hela ta viss tid.

De som givit oss det här uppdraget har full förståelse för att vi måste arbeta ostört (och intensivt), även om vi av förklarliga skäl inte kan ägna oss åt det dygnet runt alla dagar i veckan. De lägger sig inte i vad vi gör och kräver inga fortlöpande rapporter – eftersom något sådant knappt går att göra. Och vi ber alla andra att också ha tålamod. Vi är lika mycket som andra helt för principen om öppenhet och transparens. Men vi har ännu större respekt för principen om personlig integritet.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 27 oktober 2009

Foliehattar är vi allihopa – eller?

Folk som känner mig brukar ibland säga att jag inger förtroende. Varför det är så vet jag inte. Jag har mycket som talar emot mig faktiskt. Kanske är det så att ju mindre jag säger och ju mer jag lyssnar, desto mer litar folk på mig. Och det gäller förstås alla … Men jag brukar nog ha extra lätt för att lyssna.

Jag måste ändå medge att jag förmodligen är en väldigt ovanlig person. Men det beror förstås i sin tur på att jag alltid varit väldigt nyfiken på livet och på hittills outforskade möjligheter. Jag har hört människor hävda de mest märkliga saker, som de påstått vara realistiska. Men jag har ändå inte omedelbart förkastat något pga av att ”det förstås är omöjligt”. I stället har jag försökt vara lyhörd för hur de personer låter, som påstår något.

Vad är en s.k. ”foliehatt”? Jag tror att man med det menar någon som både har vilda idéer om hur verkligheten fungerar och dessutom på ett påträngande sätt försöker övertyga sin omgivning om att de har rätt. Men det som för mig är typiskt för en foliehatt är inte själva de vilda idéerna utan i stället den låsta inställningen och obenägenheten att förstå sina medmänniskor.

I mitt fall försöker jag ytterst sällan övertyga någon om att jag har rätt i någon väldigt kontroversiell fråga. Däremot kan jag bli väldigt angelägen att försöka ta reda på hur det egentligen är! Den som googlar på mitt namn (eller kör ”supersök” på Eniro), kommer att finna att jag t.ex. har experimenterat med att leva som s.k. ”lufterian” dvs utan att behöva äta mat. (Faktum är att det var jag som introducerade ordet lufterian i svenska språket, när jag översatte Jasmuheens bok Leva på Ljus). I en av mina egna böcker berättar jag om mina upplevelser som lufterian.

Jag har också över fyrtio års erfarenhet av meditation, och jag har bl.a. varit i Indien flera gånger och då förstärkt min förmåga att ge ett slags ”välsignelse”. Det enda jag vet är att jag själv fått ut väldigt mycket av detta, och jag har kunnat konstatera påvisbara resultat både hos andra människor och på omgivningen i övrigt. Men, som du säkert förstår, detta bygger inte på vetenskapliga undersökningar, utan enbart på ytterst märkliga ”sammanträffanden” som för mig varit helt övertygande. Jag är f.n. även engagerad i ett begynnande samarbete med representanter för Svenska Kyrkan i detta.

Kontentan av allt det här är att jag genom egna erfarenheter har upptäckt fullständigt enorma möjligheter för oss människor. Men jag har också upptäckt att det krävs ganska mycket av oss för att kunna förverkliga dessa möjligheter. Inte minst krävs det mycket av mig själv. ☺ Men jag har åtminstone en rätt klar föreställning om vad som krävs. Och det vill jag gärna dela med mig av under resans gång.

Jag tror att vi alla egentligen är ett slags ”foliehattar” i den bemärkelsen att vi har en förutfattad mening om hur verkligheten är beskaffad – och att vi därför inte ser alla möjligheter som finns. Att de finns är alltså vad jag tror, men jag tänker inte försöka övertyga dig om det genom något slags resonemang eller ”bevis”. Det enda jag kan göra än så länge är att själv försöka utnyttja dem efter bästa förmåga. En ingång är att bygga upp goda relationer. Och det gör jag f.n. så gott jag kan inom bl.a. Piratpartiet. (Med växlande framgång) Där befinner jag mig …


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 26 oktober 2009

Vi behöver lita på varandra! Då händer bra saker ...

Jag läste just ett referat av en intressant undersökning om vad som sker i ett samhälle där medborgarna litar på varandra. Tidigare har beteendevetare tydligen ofta menat att bra saker händer. Sådana länder har bättre demokrati, bättre ekonomi, bättre hälsa och de lider inte så ofta av olika sociala sjukdomar, dvs missbruk av olika slag, misshandel, osv.

I den här undersökningen (som jag hittade via Badlands Hyena) konstaterar man emellertid att även om allt detta inte stämmer, så är det åtminstone så att: In countries where people generally trust one another, there are fewer worries about crime or corrupt political leaders.

När man la fram sina resultat hade man rangordnat världens länder efter hur mycket medborgarna ansåg att de i regel kunde lita på sina medmänniskor. Kina och Sverige toppade listan med 79 resp. 78 procent! Det här var år 2008 (vilket betyder att frågorna antagligen ställdes 2007 eller tidigare). Jag undrar hur resultatet skulle se ut i dag? Jag tror att rädslan har ökat och därmed har tilliten minskat.

Sedan dess har våra myndigheter infört IPRED-lagen, som ger privata mediaföretag polisiära befogenheter, som t.o.m. är större än vad polisen själva har, när det gäller att beivra brott mot upphovsrättslagarna – vilket idag uppenbarligen betraktas som något av det värsta man kan göra, värre än våldtäkt, barnpornografi och annat.

Vidare har man slutligen lyckats trumfa igenom den s.k. FRA-lagen, som möjliggör avlyssning av vem som helst i Sverige utan att någon brottsmisstanke finns. För att få majoritet i riksdagen, införde man vissa kosmetiska ”integritetshöjande” tillägg, som vid närmare granskning visar sig vara ett uppenbart spel för gallerierna. (Se tidigare inlägg från mig om detta). Det är bara ett under att så många riksdagsledamöter ivrigt försvarar det här. Vad är de rädda för?

Det finns också en del andra exempel på det här i Sverige och på annat håll. I EU brottas man fortfarande med det s.k. Telekom-paketet. I Frankrike har man infört sin HADOPI-lag, vilket kan sägas vara en betydligt allvarligare variant av vår IPRED-lag. Efter några varningar (och utan något föregående domstolsbeslut) ska fransmännen kunna stänga av misstänkta fildelare från internet. OBS: misstänkta, inte dömda. I dagens samhälle är avstängning från internet ungefär det värsta man kan göra mot någon. Det är som att sätta någon i isoleringscell, avstängda från alla kontaktmöjligheter med omvärlden. Vad är de rädda för?

Kan vi öka tilliten i samhället genom att förklara ”krig” mot övergrepp och brott mot vår personliga integritet? Jag tvivlar. Visst måste vi se vad som pågår. Och visst är det bra om vi hjälper andra att se hur det ser ut. Men risken finns också att ju mer vi skriker att ”detta är inte rättvist”, desto starkare blir de krafter som vill ha kontroll. De vill skydda alla de andra mot oss som skriker och varnar. Piratpartiet verkar var de enda som verkligen har insett vidden av det här. De andra politiska partierna börjar så smått inse att frågor som har med upphovsrätt och personlig integritet att göra är ”inne”. Därför pratar de ibland om detta – för att visa att Piratpartiet minsann inte har monopol på det. Vad är DE rädda för?

De är rädda för att tappa ”marknadsandelar”, dvs väljare. Och därför vill de låta som om de tar det här på allvar – samtidigt som de tar allting annat också på allvar. Alla partier utom Piratpartiet säger egentligen att de är experter på ALLT! Hur sannolikt är det?

Det jag vill komma fram till här är att vi måste börja lita på varandra mer. Och vi måste börja lita på oss själva och våga stå för det vi innerst inne känner är rätt. Och just därför behöver PP komma in i riksdagen. Just därför behöver jag komma in i riksdagen! :D Min främsta uppgift blir då att bygga upp tillitsfulla relationer med så många ledamöter som möjligt. Min uppgift är inte att få dem att stödja PP. I stället vill jag få dem att våga rösta efter sin övertygelse – men också att kräva begripliga underlag för det de ska rösta om. Då är i och för sig sannolikheten stor att de kommer att komma fram till samma slutsatser som Piratpartiet!

Om du också tror på att vi behöver bygga upp mer tillit och oräddhet i det här landet (och i världen), börja då med att gå till denna sida för att registrera dig som medlem i Piratpartiet. Det kan du göra även om du redan är medlem i något annat parti. Det kostar ingenting och du kan vara helt anonym. Men … då får du möjlighet att inom ca en månad delta i PP:s interna provval, där medlemmarna röstar på riksdagskandidater (bland dem som är anmälda som kandidater).

Jag ber dig: registrera dig, och när du får ett mejl som berättar om provvalet, sätt då upp mitt namn överst på din lista! Jag lovar att göra vad jag kan för att höja tillit, oräddhet och rättframhet i Sveriges Riksdag. Än så länge är det ändå där som besluten fattas! Registrera dig idag! Tack!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 19 oktober 2009

Är frihet "scary as hell"?

I går anmälde jag mig officiellt som kandidat för att representera Piratpartiet i riksdagen inför valet i september 2010. Läskigt! Eller som de säger. ”scary as hell”! Jag hade max 300 tecken på mig att presentera mig i en ”reklamtext”. Det kändes som en hart när omöjlig uppgift. Men jag lyckades till sist banta ner en text på ca 7000 tecken till 298 tecken! Risken är att den i processen blev näst intill obegriplig. Suck! Så här blev det i alla fall:

Vet vi vad som är bäst för mänskligheten? Detta är inte ett matematiskt problem! Vi är känslovarelser, som vill få våra behov uppfyllda. Jag vill i riksdagen arbeta för relationsbygge och samförstånd, vilket jag har erfarenhet av. Det fungerar bättre än konfrontation. Läs http://tinyurl.com/yh8cer9

Det var med stor tvekan som jag anmälde mig. Men det kändes – som jag tidigare påpekat i den här bloggen – nästan som ett ”kall”. Trots allt måste jag bara göra det här. Och jag har märkt att det finns de som faktiskt hejar på och vill att jag ska kandidera. Så därför gör jag det.

Det finns ingen som helst tvekan hos mig att Piratpartiet behövs. Så sent som i dag såg jag en artikel skriven av direktören för ett av de största antivirusföretagen. Han tyckte att alla internetanvändare borde ha ett ”internetpass”. Ingen ska alltså kunna vara anonym på internet. Vad ligger i förlängningen av detta? Ska man också behöva legitimera sig för att få skicka ett brev? Ska det registreras vilka artiklar man läser i tidningen? Ska man ha en inopererad GPS så att myndigheterna hela tiden vet var man är? Liknande saker har redan diskuterats för idrottsmän (så att de inte i smyg dopar sig).

Scary as hell! Eller hur? Visserligen är det tragiskt att gamla tiders ”lek och idrott” har omvandlats till en sådan prestationsinriktad aktivitet, där vinna är det enda som räknas, och där utövarna är beredda att våldföra sig på sina egna kroppar för att bli bäst.

Jag vill ha ett samhälle, där man återigen har ett mer lekfullt synsätt på det mesta. Och jag tror att det går att komma dit. Det är bl.a. därför som jag tror att jag kan ha en funktion att fylla i Sveriges Riksdag. Jag vill ägna mig åt relationsbygge. (Låter fint va! :-)) I riksdagen – som på så många andra ställen – uppkommer det polariseringar. Man har två ”block” som står emot varandra. Oavsett vad det andra blocket säger, har de ”fel”, och vi har ”rätt”. Men om man pratar med varandra som människor, går det inte att upprätthålla blockkänslan, åtminstone inte i samma utsträckning. Och då … då kan man plötsligt hitta fram till varandra! Och då kan man hitta de beslut som gagnar människorna. DET vill jag arbeta för!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 12 oktober 2009

Aja, baja, FRA!

Nu på onsdag ska man på nytt rösta i Sveriges Riksdag om den s.k. FRA-lagen. Mycket förenklat går den ut på att Försvarets Radioanstalt ska få rejält utökade befogenheter att samla in information. På deras hemsida står att de ska "kartlägga yttre militära hot och andra utländska förhållanden som kan påverka Sveriges säkerhet, till exempel internationell terrorism".

Det nya är att de nu också ska få avlyssna vanliga telefonsamtal och läsa vanlig epost som sänds via kabel. Visserligen heter det att de bara får göra det med meddelanden som passerar Sveriges gräns, men dels är det förstås många svenskar som fullt legitimt har utlandskontakter i denna globaliseringens tidsålder, dels passerar många inrikes samtal också gränsen för att "studsa" i någon server utomlands.

I juni förra året blev det något av folkstorm, när denna lag skulle klubbas igenom. Människor insåg ju att det här öppnade för massavlyssning och massövervakning av all privat kommunikation.

Så nu har man infört en rad "integritetshöjande" ändringar i det här lagpaketet. Det verkligt stora problemet verkar dock vara att majoriteten av ledamöterna i riksdagen inte har tillräcklig kunskap för att avgöra om dessa ändringar gör någon verklig skillnad. Bland annat har man infört att en särskild "domstol" ska garantera rättssäkerheten. Men vitsen med en domstol är att det är en oberoende, opartisk instans och att allmänheten har insyn. Inget av detta finns med denna s.k. domstol. Man kan faktiskt säga att denna domstol är en ren kuliss!

Vidare sägs det att FRA bara kommer att få avlyssna trafik i mycket begränsade s.k. "trafikstråk". Ingen vet vad "trafikstråk" är för något. Sedan har man talat om "signalbärare", och det visar sig då att dessa signalbärare har så stor kapacitet att FRA i praktiken kan avlyssna ALLT i alla fall. Så detta tal om trafikstråk och signalbärare anses av it-kunniga som rena rama dimridåerna. Det verkar med andra ord som att de som vill få igenom lagen medvetet duperar riksdagsledamöterna och spelar på deras okunnighet.

Kontentan är alltså att FRA fortfarande obehindrat kommer att KUNNA avlyssna vem som helst, när som helst - även samtal och mejl inom landet (OM de passerar landets gränser fram och tillbaka vilket de allt som oftast gör).

Visserligen får de inte göra detta hur som helst, men det finns dels
* ingen möjlighet att kontrollera om så sker, dels
* ingen som helst möjlighet att kontrollera att insamlad information inte kommer på avvägar, eller
* på annat sätt missbrukas för annat ändamål.

Det här går att likna vid att man skänker en femtonåring en bil som kan gå i 200 km/h samtidigt som man säger: "Du får bara köra i 30 km/h med den här - utom om det blir absolut nödvändigt att köra fortare. Vi kommer visserligen inte att ha några fartkontroller eller andra kontroller, men om du missbrukar detta, så Aja Baja, så får man inte göra!"

Vårt enda hopp är alltså om vi kan lita på att FRA sköter det här på ett bra sätt. Det finns ingen möjlighet att veta om de faktiskt gör det. Och eftersom de bevisligen tidigare har överträtt sina befogenheter (detta ska nu "regleras"), finns det all anledning att misstro dem även i fortsättningen.

Det enda raka är därför att helt avslå FRA-lagen. Det krävs att fyra borgerliga ledamöter aktivt röstar NEJ, och/eller att åtta avstår. Då kommer lagen inte att bli godtagen.

Jag har idag varit i kontakt med Camilla Lindberg (fp) via hennes blogg. Och hon säger att den enda vettiga kritiken mot FRA-lagen kommer från Piratpartiet. Låt oss hoppas att hon (även den här gången) tar fasta på den. Men det krävs minst tre ledamöter till ... Jag försöker kontakta så många jag kan - på mitt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Avslutningsvis: allt det här handlar om att människor är rädda för varandra. Så den enda långsiktiga lösningen är att gå till roten med problemet!

måndag 28 september 2009

Även politiker har känslor!

- vad skulle jag kunna göra i Sveriges Riksdag för Piratpartiet?


Vi lever i ett samhälle där det anses fint och värdefullt att vara ”rationell”. Den som kan diskutera och argumentera för sin sak, har hög status. Det anses självklart att de beslut som fattas – inte bara i de stora sammanhangen, såsom t.ex. i Sveriges Riksdag eller i EU-parlamentet utan även i privatlivet – ska bygga på välgrundade fakta (och dessutom på kännedom om hur olika saker ömsemsidigt påverkar varandra). Därmed blir besluten ”bättre” och med ”bättre” menar man i förlängningen att de bidrar till ökad lycka för mänskligheten. Eller hur?

Om man emellertid ska vara noga, är det en illusion att tro att vi alltid har tillgång till korrekta fakta. Det är en ännu större illusion att tro att vi har tillgång till alla relevanta fakta. Och det är en ofantligt mycket större illusion att tro att vi vet hur alla existerande omständigheter påverkar varandra. Som ekonom törs jag säga att där har man nationalekonomin i ett nötskal. Och det är den som politikerna utgår från när de fattar sina beslut.

Tar vi sedan med i beräkningen att människor har olika behov som inte alltid går att samordna, blir det ännu mer komplext. Är det som är bäst för mänskligheten, också bäst för varje individ för sig? Piratpartiet menar exempelvis att den personliga integriteten inte bör offras för att befolkningen som helhet ska skyddas mot några eventuella kriminella. Framför allt inte om man samtidigt främst tillvaratar storföretagens intressen på bekostnad av de enskilda människorna.

Allt det här försöker man emellertid att debattera och argumentera kring som om det vore ett strikt logiskt eller matematiskt problem som ska lösas. Så är det inte, långt därifrån!

Vad är det som gör mest intryck på oss, när vi har med andra människor att göra? Givetvis kan detta variera från person till person. Men vem minns inte uttalanden som: ”Det måste vara någon jävla ordning, även i ett politiskt parti!” (1969, C H Hermansson, partiledare i Vänsterpartiet Kommunisterna), eller ”Huka er gubbar och kärringar, för nu laddar han om ” (1962, Tage Erlander). Vi minns också när Nikita Chrusjtjov dunkade med sin sko i talarstolen i FN 1960.

Jag märker här att alla mina exempel är från 1960-talet, men människans natur har inte förändrats mycket sedan dess. Poängen är att när någon släpper fram sina känslor, gör detta ett oerhört mycket större intryck på oss än något annat vi känner till. Då blir de liksom plötsligt äkta och levande människor.

Och sanningen är (påstår jag utan logiskt underbyggda argument ;-), att vi människor i första hand är känslovarelser, som påverkas och påverkar varandra med känslor. När vi blir övertygade om något, när vi byter ståndpunkt, så är det inte i första hand för att vi inser det förnuftiga i ett argument. I stället är det för att något händer känslomässigt inom oss. Och detta ”något” kan vara av lite olika karaktär, men oftast handlar det om att vi kommer över en tröskel där vi känner oss lite tryggare. Vi är inte längre i krig med den vi har framför oss. Och när vi har fred – dvs frid inom oss – spelar det ofta inte så stor roll om vi ”tycker” si eller så.

Därmed inte sagt att det är likgiltigt vilka beslut som fattas (i t ex Riksdagen) bara ledamöterna känner inre frid. Detta skulle ju kunna missförstås som att de är sövda till likgiltighet, och i verkligheten är det faktiskt precis tvärtom. I Grönköping skulle man förmodligen ha sagt: ”i verkligheten är nog detta så långt ifrån sin raka motsats som man kan komma ”. Men jag ska kanske inte förvirra dig som läsare mer än nödvändigt! ;-)

All min erfarenhet av att på olika sätt åstadkomma inre frid (och jag har aktivt sysslat med meditation i över fyrtio år, både som utövare, lärare och i någon mån forskare) säger mig att detta hjälper oss att kombinera känsla och intellekt på ett bättre sätt. Eftersom det oftast är känslor som gör att människor blir totalt oeniga, blir det dessutom betydligt lättare att komma överens om man är i känslomässig balans.

Vår gemensamma strävan i samhället är ju att människor ska vara lyckliga, vilket innebär att de ska kunna få sina olika behov tillfredsställda. De ska kunna känna sig trygga, men samtidigt ha frihet att välja vad de vill göra – en frihet under ansvar. De ska kunna agera självständigt utan inblandning eller övervakning, men de ska också kunna samverka med andra och fritt få dela med sig till varandra av det de har. Jag tror att vi alla kan vara överens om dessa grundläggande värderingar. Motsättningarna uppstår när man bedömer hur det här ska gå till i praktiken.

När människor känner inre frid, har de emellertid en inre trygghet och frihet från rädsla. De blir mer intresserade av att samverka och mindre intresserade av ”ställningskrig” inom politiken. De blir mindre benägna att falla undan för starka påtryckargrupper, som kan ha andra intressen än enskilda människors väl och ve.

Jag tror att man bl.a. genom samvaro och samtal kan få utvecklingen inom olika grupper att gå i en riktning av mer inre frid och känslomässig trygghet. Det är då som t.ex. enskilda riksdagsledamöter kan komma i kontakt med sin inre övertygelse och i riksdagen rösta i enlighet med den. Det är då som det finns hopp för mänskligheten, eftersom det tas steg mot det samhälle vi alla innerst inne vill ha.

Nu vet jag inte om tiden är mogen för något så radikalt grepp som att ett politiskt parti får in en ledamot i riksdagen med främsta syfte att påverka den känslomässiga atmosfären där. Jag ser det i alla fall som en potentiell möjlighet. För vad är alternativet? Om vi enbart ägnar oss åt att slå ner på orimligheter, olagligheter, orättvisor, omänskligheter i de lagförslag som läggs, kommer vi att få fortsätta under mycket lång tid. Om vi däremot (dessutom) lyckas få merparten av ledamöterna att själva inse vad som är rimligt, rättvist, nyttigt och förmånligt för alla, kommer arbetet att underlättas rejält.

Vad är det nu som säger att just jag är personen att åstadkomma dessa mirakel? Eller låt oss kalla det för genomgripande förändringar, för att vara lite blygsamma. ;-) Jo, just det faktum att jag är beredd att ägna mig åt det, eftersom jag känner för det och har erfarenhet av det. Jag har som sagt allt sedan i slutet av 1960-talet varit passionerad av de här frågorna, och jag har sett tillräckligt av näst intill otroliga resultat under de här åren, inte minst hos mig själv. Om man därför är beredd att dra nytta av detta, är jag villig att ställa upp.

Men om tiden ännu inte är riktigt mogen för det – och den kommer säkert att vara det inom kort – får jag ägna mig åt det jag kan i andra former. Det är inte märkvärdigare än så.

♪♫•*¨*•.¸¸❤¸¸.•*¨*•♫♪

Curt Jonsson är ekonom och författare. Han har arbetat både som försäljningschef i exportindustrin, universitetslektor i företagsekonomi och organisationskonsult, då han bl.a. haft ledarutveckling för en lång rad företag, däribland grupper från Volvo Personvagnar och Ericsson.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

lördag 19 september 2009

Det har vart mycket ...

Det har varit så mycket på sistone. Och ändå inte ... Blandat med plikter och sådant som är roligt. Fast noga räknat har jag inte många plikter - bara självpålagda. För en vecka sedan var jag i alla fall och spelade på 60-årsfest i Rättvik med bandet Siljan Stompers. Det var jättekul och "nypremiär" för mig med trombon, ett instrument som jag knappt kunnat spela alls på 1,5 år pga muskelinflammation i armen. Annars har jag spelat tradjazz i just Siljan Stompers av och till sedan år 2000.

Annars går det rätt mycket tid varje dag till att följa (och deltaga i) de interna diskussionerna i Piratpartiets olika chatkanaler, bl.a. om partiets organisation och annat. Sedan är det mycket att ordna med våra boenden. Vi har en ny etta i Borlänge och samtidigt håller vi på att organisera om hur vi utnyttjar vårt reguljära boende. Mycket beslut, mycket diskussioner och mycket rent fysiskt arbete.

Just nu besöker vi min dotter med familj ute i Stockholms skärgård. På måndag väntar andra aktiviteter i "stan". På lördag (om en vecka) ska jag hålla meditationskurs i Borlänge. Behöver förberedas ...

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 28 augusti 2009

Kommer Piratpartiet att förbjudas?

Nu i veckan beslöt Stockholms Tingsrätt att internetleverantören Black Internet inte fick förmedla tillgång till internet åt The Pirate Bay. I en kommentar i Dagens Nyheter liknade regeringens egen IT-expert Patrik Fältström detta vid att "Vad tingsrätten nu gjort är att man förbjudit folk att köra in på en gata beroende på att det på den gatan finns någon som potentiellt begått ett brott. " http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/internet-blir-mindre-fritt-1.938067.

Man frågar sig: Var går gränsen egentligen? Vad är medhjälp och vad är inte medhjälp?

Piratpartiet är det enda politiska parti som på allvar kämpar för att internet ska vara fritt och att de som tillhandahåller redskap för kommunikationen inte ska kunna göras ansvariga för innehållet i kommunikationen. Detta går att likna vid andra kommunikationsformer. Det är t. ex. självklart att Vägverket inte måste stänga av alla vägar för att det finns de som kör för fort – eller att telefonbolagen inte måste stänga abonnemanget ens för dem som är dömda brottslingar. Det krävs inte att Posten vägrar vidarebefordra brev från ett postnummer från vilket någon har skickat knark i ett paket.

Så varför ska andra regler gälla för internet? I det här fallet tycks tingsrätten t.o.m. grovt ha överskridit sina befogenheter. Rick Falkvinge i Piratpartiet har skickat in en JO-anmälan. http://rickfalkvinge.se/2009/08/27/min-jo-anmalan-av-stockholms-tingsratt/. Där säger han bland annat att tingsrätten de facto ålägger internetleverantören polisiära uppgifter – vilket den inte har rätt att göra.

Man undrar oroligt: Vad blir nästa steg?

Piratpartiet visar ju öppet att man sympatiserar med The Pirate Bay – även om man inte vare sig stöder eller uppmuntrar till illegalt fildelande (men det gjorde ju inte Black Internet heller). Kan man därför säga att PP är skyldiga till medhjälp till medhjälp till medhjälp mot upphovsrättslagarna? Innebär det ”medhjälp” att protestera mot en absurd tingsrättsdom? Blir man automatiskt skyldig redan genom att uttrycka sina åsikter? Hamnar jag genom denna blogg i Antipiratbyråns register över potentiella brottslingar? Var går gränsen? Har jag gjort mig skyldig till medhjälp genom att länka till TPB?

Fast personligen oroar jag mig inte speciellt mycket. Det är faktiskt ett rätt underhållande spel som pågår. Och jag är övertygad om att ett snabbt växande antal svenskar (och världsmedborgare) ser och inser hur absurt det hela är. Egentligen skulle man kunna skratta åt alltihop, om det inte vore för att oskyldiga människor får lida.

Jag inser att även bland dem som tycker hela det här ”medhjälpsfenomenet” är uppåt väggarna finns radikalt olika åsikter om hur det bör hanteras. Och jag själv känner att det finns många sätt, som inte alls behöver utesluta varandra. Jag tycker att det är bra att de som vill protestera på olika sätt, gör just det.

Mitt bidrag kan vara att skriva sådana här inlägg ibland. Och i övrigt vill jag ägna mig åt att underlätta för människor att tänka fritt, våga handla så som de känner är rätt, bli mer kreativa på alla plan, känna mer samhörighet med andra, kunna samarbeta även med oliktänkande. Det är därför jag håller kurser i s.k. Oas-meditation (http://www.livingcreators.com/Presentation-1-dag.pdf ).

Om jag av någon anledning skulle få förtroendet att bli vald som riksdagsledamot vill jag även där i första hand verka för samförstånd mellan så många ledamöter som möjligt – inte genom att ”kohandla” och göra avkall på principer, utan genom att verka för en ökad klarsyn. Jag är nämligen övertygad om att var och en som kan tänka fritt och kreativt, inser att vi inte kan styra och begränsa människor och hoppas på att detta ska leda till ett idealsamhälle.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 11 augusti 2009

Till Riksdagen - de är bar å åk!

"De ä bar å åk!" Detta berömda uttalande skulle kunna stämma för mitt liv just nu. Redan i fredags, förra veckan, undrade jag vem som egentligen bestämmer riktningen för vart jag är på väg. Och samma kväll råkade jag chatta med Piratpartiets distriktsledare i Norra Distriktet, Andreas Larsson, samt Rickard Olsson, styrelsemedlem i PP. Jag hade råkat läsa tidigare på dagen om att PP:s styrelse skulle diskutera framtagning av valsedlar till riksdagsvalet 2010 den 10.8.

Då flög det ur mig - som ett skämt - att jag kanske skulle kandidera till riksdagen för Piratpartiet! :-). "Absolut! Gör det!" fick jag höra - uppenbarligen på fullt allvar. Jag kände mig glad och upplivad av idén - och samtidigt var det ett slags skräckblandad förtjusning. Det var som att ha givit sig ut i slalombacken. Det var "bar å åk!" Jag kände mig fortfarande lite undrande över om jag verkligen kunde bidra med något, men jag tänkte att på något sätt får jag väl tala om att jag kan vara intresserad i alla fall. Så jag skrev några korta rader till agendan för Norra Distriktets ledningsmöte, som också skulle äga rum den 10.8. Någon kanske tyckte att jag var för framfusig, men jag kom just då inte på något bättre alternativ.

Hur gör man när man är ny och ändå tror att man kan vara till nytta? Faktum är att tre fjärdedelar av Piratpartiets medlemmar har tillkommit under det senaste halvåret. Hur tar man tillvara dessa resurser? De gamla medlemmarna känner inte de nya. På något sätt måste man alltså presentera sig för varandra.

Själv avviker jag på många sätt från hur man uppfattar en medlem i Piratpartiet. Jag är 68 år och har alltså lämnat det aktiva yrkeslivet - fast inte helt! Jag har inte varit IT-konsult, "bara" en aktiv och intresserad datoranvändare sedan 1980-talet. Jag hade egen hemsida redan 1995. Den nuvarande har adressen http://www.livingcreators.com/curt.

Det jag främst har i bagaget är massor av erfarenhet. Jag har arbetat i många år, t.ex. som försäljningschef i exportindustrin, organisations- och ledarskapskonsult, unversitetslektor i företagsekonomi och mycket annat. Dessutom har jag skrivit ett stort antal böcker och intresserat mig för människans oanade, inre (men oftast outvecklade) resurser. 1975 skrev jag en fyrabetygsuppsats som handlade om organisationsutveckling och meditation. Den blev omskriven i pressen. Min handledare var Bengt Rydén (sedermera chef för Stockholmsbörsen) och han erbjöd mig senare anställning (som jag emellertid tackade nej till).

Tja, vad ska jag säga mer. Jag är inte en person som talar mycket och med stora åthävor. Men jag har ändå varit hyfsat bra på att få saker och ting uträttade, mycket därför att folk fått förtroende för mig och litat på det jag har sagt.

Jag vill verka inom Piratpartiet, därför att jag är mån om människors integritet och frihet. Jag tror inte att människor utvecklas och blir mer kreativa av att övervakas och bindas till händer och fötter av förbud och restriktioner. Om jag fick chansen, skulle jag gärna i riksdagen försöka påverka samtliga ledamöter genom personliga kontakter. Jag tror på och känner mig mest bekväm med att skapa goda relationer - snarare än att slåss på några barrikader.

Det här är kontentan av min livsfilosofi och den vill jag förstås leva efter alldeles oavsett om jag blir invald i Sveriges Riksdag eller inte. På ett sätt är det inte oerhört viktigt för mig hur det blir med just det, men något som är viktigt, är att jag själv känner att jag gjort allt jag kan för att förverkliga mina ideal.

Slut på de högtravande tongångarna! :-) Ha en bra dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 7 augusti 2009

Inre frid och beslutsfattande

Livet är föränderligt! Och jag kan ibland undra vem som egentligen fattar beslut om det som händer i mitt liv. Det är jag själv förstås. Men ändå ... ibland kommer jag fram till något slags vändpunkt, där jag överraskar mig själv med att slå in på en väg som jag inte hade kunnat förutse - eller velat, eller vågat - bara kort innan.

Det är därför kanske inte heller så konstigt om vissa personer i min omgivning kan bli förundrade över det som de upplever som tvära kast. Gudskelov händer det där dock oftast med väldigt långa mellanrum. Eller kommer även detta att förändras?

För två år sedan startade jag i Stockholm, 25 mil hemifrån, ett tradjazzband som så småningom fick namnet Chicago Pals. Jag hade nämligen länge haft en dröm om att någon gång få spela i ett sådant band, och att vi skulle bli tillräckligt bra för att kunna spela offentligt på jazzklubbar osv. Jag har själv tidigare i sådana sammanhang spelat först trumpet och gitarr, sedan trombon. För att få till det i det nya bandet, började jag emellertid att spela bastuba. Det var också i sig ett uttryck för en gammal önskan.

Våren 2009 var vi äntligen mogna för att få spelningar på Restaurang Louis i Stockholm, som mig veterligen är det enda stället i stan, där man i princip alla veckans kvällar kan lyssna på den här ursprungliga, klassiska jazzen. Och vi blev uppskattade! Nästan varje gång vi spelade var det mer eller mindre fullsatt. Folk bad om att få bli underrättade om när och var vi skulle spela igen. Det var fantastiskt roligt!

Men jag, som varit eldsjälen bakom bandet, började då sakta att tappa en del av min ursprungliga entusiasm. Varför? Om jag nu brunnit för den här musiken i ca 55 år, varför skulle den elden plötsligt falna? Eller berodde min trötthet och håglöshet på något annat? Utåt sett verkade det först handla om att jag bodde i Borlänge medan de övriga i bandet bodde i Stockholm. Varje gång vi skulle repa tog det mig minst 13-14 timmar, dvs 10 timmar mer än för någon annan. Och varje rep kunde kosta mig 3-500 kronor i resor och andra kostnader. Till detta kom all tid för förberedelser hemma.

Under 1-1,5 år gjorde jag ändå detta gärna. Men sedan började det stå klart att mina uppoffringar inte uppskattades helt och hållet av alla i bandet. Det antyddes att om jag bodde i Borlänge och envisades med att spela i Stockholm, fick jag skylla mig själv.

Ändå ... detta visade sig till sist bara vara yttre aspekter som "hjälpte" mig att fatta det beslut som jag i alla fall till sist måste komma fram till. För mindre än en vecka sedan kunde jag inte längre blunda för faktum. Jag ville "säga upp mig" från bandet. Och jag hade en mycket stark inre övertygelse om att jag ville ägna min tid åt något annat. Detta andra har säkert nära anknytning till att hålla meditationskurser. Jag har nämligen en mycket stark önskan att kunna vara till varaktig nytta för människor, och när det gäller att hjälpa människor att få inre frid, har jag en hel del resurser som det vore nästan oansvarigt att inte använda.

Nu är det emellertid inte fullt så enkelt heller, men det som kändes fullständigt solklart för mig var att jag måste frigöra tid och energi hos mig själv, så att jag kan hitta och utforma det som jag ska göra i fortsättningen. Nu tror jag alldeles säkert att musiken kommer att ha en viktig roll där också - men den kommer inte att ha den allt annat överskuggande rollen som den haft de senaste åren.

Något annat som plötsligt fått en ökande roll i mitt liv är mitt engagemang i Piratpartiet. Vad beror det på? Och hur passar den pusselbiten in i det övriga?

Som alla verkligt intresserade vet, handlar ju Piratpartiets program inte i första hand (om ens alls) om s.k. fri fildelning. För mig var den s.k. FRA-lagen en väckarklocka. Jag har alltid varit en förespråkare för personlig integritet och personligt självbestämmande och ansvar. Det gör mig samtidigt till en stark motståndare mot förmynderi och övervakning. När FRA-lagen skulle röstas igenom, skrev jag till riksdagsmännen i Dalarna, där jag bor, och till Fredrik Reinfeldt. En av dem jag skrev till, Camilla Lindberg, var den enda av de borgerliga som sedan röstade nej till lagen.

Så jag är övertygad om att enskilda initiativ kan ha stor betydelse i samhället. Men jag är också övertygad om att initiativ som kommer utifrån frid i sinnet har ännu större betydelse. Jag menar med detta bl.a. att de beslut jag fattar när jag upplever inre frid, har större chans att få genomslag inte bara i mitt liv utan också i ett större sammanhang. Och jag menar också att ett fridfullt sinne står mera i samklang med frihet, ansvarstagande och generositet än med förbud, övervakning och detaljstyrning. Därför ser jag paralleller mellan PP:s program och det jag vill uppnå på ett inre plan - både för egen del och för andras.

Just nu har det här fört mig fram till att jag måste sluta i Chicago Pals. Så långt jag har kunnat, har jag försökt förklara varför för de berörda. Men framför allt känner jag själv att jag är på rätt väg. Chicago Pals var en dröm som jag nu har förverkligat. Kunde jag förverkliga den, kanske jag kan förverkliga annat som är mycket större? Jag tänker i alla fall försöka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,



tisdag 4 augusti 2009

Om konsten att fatta beslut

Jag håller förhoppningsvis på att tillfriskna efter ca 10 dagars sjukdom med fruktansvärd hosta, slembildning, ögoninflammation, värk i kroppen, huvudvärk och mycket annat. Och det verkar som att jag även på annat sätt vaknar upp och "tillfrisknar". Hur man nu förklarar det?

Emellanåt blir jag bara väldigt förvånad över vad som pågår ute i samhället. Piratpartiet hade styrelsemöte på Gotland under Almedalsveckan nyligen. Och det har nu skrivits i både DN och på annat håll om hur Rick Falkvinge var med och röstade igenom sin egen lön - med hjälp av sin utslagsröst som ordförande. Enligt alla rimliga bedömningar ser detta inte snyggt ut - om man säger så. Kanske ser Rick Falkvinge Piratpartiet fortfarande lite som ett eget företag han driver och där han kan göra ungefär som han vill? Men PP har nu över 50.000 medlemmar och är därmed i samma storleksklass som moderaterna.

Jag känner att sådant där är så onödigt. Och då menar jag verkligen onödigt. Det finns säkerligen andra, bättre lösningar. Ändå hävdas det att all publicitet är bra publicitet. Och jag tror också på att intressanta berättelser kan vara ovärderliga för att väcka uppmärksamhet. Så kanske är den här incidenten inte enbart av ondo för PP i alla fall.

Man skulle annars ha kunnat tänka sig att Falkvinge fått en betydligt mer modest månadslön, säg 25.000 kr, och att man kompletterat detta med ett avtal om återbetalning av skuld som han ådragit sig personligen för att kunna starta och få igång PP. Han hade därmed kunnat komma upp i samma ersättning ändå och frågan är om det inte hade kunnat bli skattemässigt förmånligare.

Jag vill än en gång understryka att det inte är lönenivån jag har något emot i sig: även miljöpartiets språkrör har tydlligen länge haft löner som motsvarar riksdagsledamöterna, och en riksdagsledamot har i dag 54.500 kronor i månaden enligt Lärarnas Tidning. Det som sticker i ögonen är sättet att fatta beslut på.

Men ... säger då någon ... om Falkvinge nu inte röstat själv, skulle han ju inte ha fått en anständig lön? Nej, inte som läget var just då. Men då måste man backa lite till. Kunde man inte i god tid och på ett grundligt sätt ha utrett alternativen? Och - det viktigaste - förankrat beslutet hos de övriga styrelseledamöterna? Det sägs ju att PP har så bra kommunikation. Men kommunikation handlar inte bara om teknik utan även om lyssnande, givande och tagande.

Kort sagt: slutet gott, allting gott! Fast ... risken finns att det här har bäddat för lite mer problem framöver. När halva styrelsen blir överkörd, har man inte en idealisk utgångspunkt för att stå enade om annat. Något att tänka på.

Låt oss hoppas att PP "växer upp" och (liksom mig själv) "tillfrisknar".

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

lördag 25 juli 2009

Kommunikation, kärlek och pirater

En ständigt återkommande fråga för mig tycks vara: Vad är viktigast i livet och på vilket sätt kan jag bidra med det jag kan och de erfarenheter jag har? Och inte minst: Hur kan jag samtidigt ha så roligt som möjligt?

Under våren har jag kommit att intressera mig allt mer för Piratpartiet och vad de står för. Detta har intresserat många av mina vänner och inspirerat dem. Men vissa andra har retat sig på det och uttryckt att de inte på något sätt vill bli förknippade med några pirater – hur de nu skulle kunna bli det bara för att de känner mig?

De som retar sig eller blir upprörda har väl helt enkelt inte satt sig in i vad det hela handlar om. Det var både befriande och roligt att läsa Anna Trobergs blogg om ”piratslynglarna” som fick henne att tänka om helt och hållet. Från att ha varit rabiat motståndare mot dessa ”pirater” blev hon efter en tid andre vice ordförande i Piratpartiet! Men det är förstås inte alltid så lätt att göra en sådan helomvändning. Jag kan tänka mig att om större delen av ens vänkrets aktivt gör motstånd mot det som PP står för (eller rättare sagt: det som de tror att PP står för), kan det vara svårt eller näst intill omöjligt att ”byta sida”. Man riskerar ju att förlora alla sina vänner – eller behöva argumentera för något som man bara anar är rätt men som man inte kan motivera fullt ut.

Nåväl, åter till min egen situation. För mig är respekten människor emellan oerhört viktig plus att vi kan kommunicera fritt med varandra. Jag tror på människans inneboende godhet. När det ser ut som att människor är onda (eller illvilliga, desperata, omedgörliga, mm, mm), beror det ”bara” på att de söker efter kärlek – visserligen på ett synnerligen förvrängt sätt, men ändå. Och jag inbillar mig inte att alla världens problem löses omgående bara för att de blir kärleksfullt bemötta, men någonstans måste man börja. Och dessutom sitter jag – och de flesta av oss – mer eller mindre i samma båt.

Ett ”recept” som jag under årens lopp haft oerhörd nytta av är meditation. Och i en mycket utvidgad bemärkelse kan detta också befrämja kommunikationen människor emellan. Det har jag upplevt många gånger under min tid som försäljningschef på ett elektronikföretag och som organisations- och marknadskonsult. Det kan faktiskt ske mirakler! Jag har många gånger fått uppleva hur en situation har svängt helt! Men det skulle föra för långt att berätta om nu.

Just den sista tiden har jag också haft en släng av det som Rick Falkvinge kallade för ”eftervals-koma”. Nu vet jag inte om tröttheten och håglösheten nödvändigtvis hänger ihop med ett intensivt valarbete för min del. Men jag har noterat att fenomenet finns just nu hos många.

Det jag verkligen tycker är roligt är att spela jazz, leka med ord, kommunicera med människor, lära mig saker, förklara komplicerade samband i enkla ord. dela med mig av sånt som jag kan. Det mår jag bra av. Och förhoppningsvis kan jag då även vara till glädje för andra. På återhörande. :-)






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

torsdag 18 juni 2009

Nu gäller det att ta det väldigt lugnt!

Nu går det undan. Samhället håller på att förändras i snabb takt. Och politiker och andra beslutsfattare hänger inte med. De inser förmodligen att det inte längre går att utreda och lägga i "långbänk". Men samtidigt saknar de verktyg för att både få överblick över konsekvenserna av nya beslut och få dessa i samklang med den allmänna rättsuppfattningen. I dag skriver (=skrev) DN "Ipredlagen satt ur spel". Detta är ett exempel hur det går när man snabbt och utan eftertanke ska lappa ihop det gamla samhället - i stället för att låta det ersättas av något helt nytt. --- Rättelse: DN har ersatt artikeln med följande: "Ny dom påverkar inte Ipred-lagen".

Privatpersoner och privata företag får inte lägga upp dataregister med personuppgifter. Därför får man inte heller lagra IP-nummer. Och det innebär att Antipiratbyrån alltså inte kan samla in potentiellt bevismaterial. Sådant får bara polisen syssla med. På sin hemsida säger Antipiratbyrån visserligen att de har beviljats undantag för att få göra det, men nu säger regeringsrätten nej. Och därmed trodde man (DN) att IPRED-lagen blev verkningslös. Men antipiraternas "undantagstillstånd" gäller tydligen i alla fall.

För mig personligen är det viktigaste inte om det plötsligt blir fritt fram för fildelning. Och jag är övertygad om att man även inom Piratpartiet (eller borde jag säga "vi"; jag är ju faktiskt medlem) i första hand anser det som en delseger för personlig integritet. Det är trots allt för att skydda just denna som man inte får lagra data om privatpersoner.

Det viktigaste för mig är emellertid att vi i framtiden (eller redan nu) måste kunna fatta beslut på ett helt annat sätt. Det nya innebär ett ökat mått av intuition och förmåga att lyssna efter signaler som man tidigare förbisett. Alltså: Vart är vi på väg? Vad vill människorna? Vad är det som pågår i samhället? Hur kan vi samverka med varandra på ett nytt och radikalt annorlunda sätt - så att vi skapar det nya samhället i samförstånd med varandra, inte i krig med varandra.

I över fyrtio år har jag intresserat mig för personlig utveckling och då främst för meditation. Och i vissa kretsar där jag har rört mig, blev det till ett talessätt att "Nu är det så mycket att tänka på, så nu måste vi ta det väldigt lugnt!" Och det är först när man har ett inre lugn som man förmår hantera ett yttre kaos. Där ser jag en viktig uppgift, som jag personligen vill bidra till.

För att uppnå och bibehålla detta inre lugn är det för mig också viktigt att ägna mig åt det som är verkligt roligt i livet. För mig råkar det vara att spela tradjazz. När vi alla gör det som är roligt och har ett inre lugn, kan vi liksom "flöda" med i det som händer i samhället. Jag råkar dessutom vara övertygad om att människor som har ett inre lugn, spontant blir mer kärleksfulla och generösa. Det är därför jag vill medverka till att öka detta inre lugn.

Glad midsommar önskar jag alla läsare!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 14 juni 2009

Musik, Meditation och Makt

Livet är (trots allt?) underbart! Det har det (egentligen) alltid varit. EU-valet är avklarat. Och Piratpartiet kom in! Vilket betyder att en stor del av svenska folket har förstått vikten av personlig frihet och integritet. De har sett bortom propagandan att "PP bara vill ha allt gratis". De har insett att vi inte kan sälja vår själ och bli som viljelösa slavar för att mediaföretagen ska kunna fortsätta att få merparten av kreatörernas vinster. Det är en ny tid nu. Kreatörerna kommer att överleva och frodas. Jag vet inte hur, men de (vi?) är ju kreativa, eller hur? Så det kommer lösningar.

Jag säger inte att illegal fildelning är bra. Men när samhället förändras, måste lagarna förändras. En gång i tiden var det dödsstraff för att ägna sig åt häxeri. I vissa länder är det än idag dödsstraff för homosexualitet. I andra länder är det fullt tillåtet att ha flera hustrur. Normerna växlar både över tiden och från plats till plats. Och så kommer det att fortsätta vara. För mig är det viktigaste ändå friheten: yttrandefrihet och kommunikationsfrihet.

Minst lika viktigt är det dock med inre frid och glädje i livet. Jag hittade en sajt där Kjell Haglund uttrycker det väldigt bra: "Frihet är en inre känsla" och när vi känner oss fria, då har vi även inre frid. Och då kanske vi även vågar göra det som vi innerst inne älskar, det som får oss att mår riktigt bra. För mig personligen har musicerande alltid betytt väldigt mycket. Jag spelar (eller har spelat) trumpet, gitarr, trombon och bastuba. Samt i någon liten mån piano.

Min favoritmusik är tradjazz och jag är med i två olika jazzband: "Chicago Pals" och "Siljan Stompers". Dessutom spelar jag gitarr i en folkmusikgrupp med namnet "Låtlaget".

Det som engagerar mig mest just nu är att hjälpa människor att släppa sina rädslor så att de finner inre frid och kan börja njuta av livet. Det jag kan bidra med där är att hålla kurser i "OASIS meditation" (Observe, Accept, Sink Into Stillness). Jag har ägnat mig åt meditation (och många andra tekniker för personlig utveckling) i över fyrtio år. Den här nya meditationskursen hålls för första gången 10-12 juli 2009 i utkanten av Borlänge. Kontakta mig för mer info.

fredag 12 juni 2009

En smak av frihet

Den som en gång fått smaka på frihet, vill inte lämna den ifrån sig. Men den som varit inspärrad alltför länge, tänker inte ens på att det går att lämna sin bur, när dörren öppnas. Det är väl därför som det främst är de unga som upptäckt friheten på internet. De har märkt att de kan kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare. De kan dagligen ha kontakt med hundratals vänner. De kan få idéer i mångfald. De kan själva obehindrat använda sin kreativitet. Ingen säger vad de får göra och inte göra.

Visst kan detta missbrukas. Självklart. Men ska vi förbjuda eller hindra allt som potentiellt kan missbrukas? Då blir det inte mycket som blir tillåtet.

Det har spekulerats i varför Piratpartiet fick sådan framgång i EU-valet. Och man har undrat över om detta är något tillfälligt, ungefär som när Ny Demokrati kom in i riksdagen - för att sedan försvinna lika snabbt igen. Men - som det står i artikeln "Underskatta inte piraternas kraft i valet 2010" i DN.se idag - "De som säger "se hur det gick för ny demokrati" borde istället säga, "titta hur det gick för miljöpartiet". Ingen kallar längre mp för ett enfrågeparti."

Jag är övertygad om att den som en gång upplevt hur det känns att kommunicera fritt, inte frivilligt kommer att lämna detta ifrån sig. Piratpartiet hade som en paroll under valet "Vi gillar internet". Det är kort och enkelt, men det ligger mycket mera i det än vad man kanske först inser. Och det är ingenting som "går över". Snarare är det något som växer allt mer i styrka i takt med att fler och fler upptäcker vad det innebär. Fri kommunikation. Det är vanebildande.

Personligen råkar jag tro på att det finns fler aspekter på det här med frihet och fri kommunikation. Jag har under fyrtio års tid ägnat mig åt att utforska meditation och andra tekniker för undanröja inre hinder för frihet. Jag har skrivit om detta tidigare här i min blogg.

Den stora utmaningen för Piratpartiet är nu emellertid att ge större bredd åt sitt budskap. Marcin de Kaminski kom in på det i går i sitt inlägg "Det gäller att utnyttja baspotentialen". PP har vuxit lavinartat i vår. På tre månader ökade antalet medlemmar från 12.000 till 50.000. Hur utnyttjar man den potentialen? Det behövs pengar. Varifrån ska de komma? Hur skapar trovärdighet för att PP är ett parti som platsar i Sveriges Riksdag?

Andreas Larsson är en av piratpartister som stod på PP:s valsedel (plats 14) inför EU-valet. Han höll i maj ett mycket insiktsfullt tal i Mora, som är värt att ta fasta på. Andreas ger exempel på hur PP:s inriktning påverkar sjukvården, skolpolitik, miljöpolitik. Nu menar jag inte att PP på mindre än ett och ett halvt år (dvs före riksdagsvalet 2010) ska ge detaljerade planer inom politikens alla områden. Men de kan fortsätta påvisa hur deras syn på personlig integritet och fri kommunikation har betydelse för allt i samhället. Jag tror det räcker. Det är också viktigt att faktiskt hålla alla dörrar öppna för diskussioner med andra partier. Detta är en viktig del av den fria kommunikationen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 11 juni 2009

Skrota IPRED - ej bra för samhällsekonomin!

Nu får Piratpartiets teser stöd av den ekonomiska forskningen! I DN idag kan man läsa att "Fildelning kan vara bra för samhällsekonomin" Det är forskaren Magnus Wiberg vid Harvard University som säger att intellektuell äganderätt inte kan motiveras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Den är inte bara verkningslös, den motverkar sitt syfte.

Han ger gott om exempel och visar bland annat att även om något finns att ladda ner gratis på nätet, finns det samtidigt gott om användare som gärna betalar för att få trygghet och service. Eller annat mervärde. Jag menar att gratisnedladdningen dessutom ökar medvetenheten om att produkten finns.

En naturlig slutsats av detta är förstås att IPRED-lagen bör skrotas! I stället bör patenträtt och upphovsrätt reformeras grundligt - och det är bara PP (såvitt jag vet) som har detta på sitt program.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 10 juni 2009

Det handlar ju inte om fildelning

Jag är en i grunden mycket fridsam man. Att slåss på barrikaderna har aldrig varit min stil. Då tror jag mer på att påverka den upplevda verkligheten på ett djupare plan - med andra medel än argumentation. För vem blir egentligen "omvänd" av att jämnas med marken efter att ha mött en ångvält med starka argument som inte går att bemöta? Jag blir allt mer övertygad (genom egna erfarenheter) att vi människor lever i tre (åtminstone) parallella världar: Afk-världen, Internetvärlden och Onenessvärlden.

Många vet inte vad något av detta är, så låt mig mycket kort förklara, om det över huvud taget är möjligt. AFK står för "away from keyboard" och är "nördarnas" sätt att tala om den fysiska verkligheten. 'Tyvärr' måste man ibland ge sig iväg från datorn och vistas i denna afk-värld! :-) För den som inte redan är bekant med internetvärlden är det svårare att ge en rättvis beskrivning. För det första ÄR det en hel värld! Många tror att det är en leksak. Eller en modern motsvarighet till post och telefon. Man kan skicka brev, betala räkningar och läsa tidningen på nätet.

Men nyckelordet är kommunikation! På nätet blir en helt annan sorts kommunikation möjlig än i afk-världen. Varför? Jo, man kan ha ögonblicklig kontakt med ett stort antal människor samtidigt och som dessutom är spridda över hela jorden. Redan för cirka tio år sedan (vilket kan ses som internets barndom!) hade jag samarbete med folk i andra världsdelar om ett översättningsjobb. Jag sände iväg vad jag gjort på kvällen, men då var det fortfarande eftermiddag i Canada. Och nästa morgon hade jag kommentarer och förslag tillbaka. Det gick fort, det var kreativt, det var roligt!

Den form av grupparbete (eller "svärm" eller "brainstorm") som nu är möjligt, går inte att klara utan internet. Men de som hittills styrt våra länder tycks inte förstå det här. I Frankrike vill man straffa folk genom att stänga av dem från internet. Det kan liknas vid att ta ifrån någon körkortet (för gott!) för att de snattat godis. Internet är verkligen en hel värld!

Det förefaller mig som att Piratpartiet är det enda parti som hittills har förstått det här. Tekniska landvinningar anammas ju lättast av ungdomar. (Och de har dessutom tid att sätta sig in i vad det handlar om). Nu har internetvärlden kommit på kollisionskurs med afk-världen i samband med fildelningsfenomenet. Men ... och detta är viktigt: PP är inte ute efter att legalisera all fildelning! (Kan någon tala om detta för Jan Guillou?) Däremot - anser PP att det är fullkomligt bizarrt att totalt köra över ALLA människors rätt till ett privatliv och frihet från misstanke om brott, tills motsatsen har bevisats. PP vill ändra lagarna så att de stämmer med den nya verkligheten. De vill inte skrota upphovsrätten utan reformera den.

Den ständigt återkommande frågan: Men hur ska upphovsmännen få betalt? Noga räknat är det inte politikernas problem. Politikerna måste via lagstiftning värna om människors frihet och integritet. Det går att hitta nya vägar för kreatörer att få betalt och det sker redan. Många artister (och bland dessa en del som ovetandes användes som slagträn i Pirate Bay-rättegången), väljer nu att lägga sina nya alster direkt på The Pirate Bay för gratis nedladdning! Det fungerar helt enkelt som effektiv marknadsföring. Och ofta är det enda chansen för nya artister att komma fram. Mediabolagen (inkl förlagen) satsar bara på guldkalvarna. Härom dagen läste jag i Realtid.se om en buktalare som lagt ut ett videoklipp på YouTube och sedan började miljonerna att rassla in!

Detta om internetvärlden. Men vad är då "onenessvärlden" för någonting? Kanske för det för långt bortom horisonten för att kunna beskrivas här på ett rättvisande sätt. Låt mig bara säga att den finns en djupare verklighet, där vi alla redan är förenade med varandra (även om många av oss ännu inte är medvetna om det). Vissa har liknat det vid att vår värld kan ses som ett hologram, ett slags tredimensionell bild (men ändock bara en bild).

Det intressanta är att alla de här tre världarna hänger samman med varandra. Och när vi kommer i starkare kontakt med onenessvärlden, kan vi påverka de andra världarna från ett djupt plan och ibland på ett mycket genomgripande sätt. Det är en av anledningarna till att jag i fyrtio års tid har ägnat mig åt meditation, både som utövare och som lärare. 1975 skrev jag t..o.m. en rapport om organisationsutveckling och meditation på Stockholms Universitet. Och nu har den allmänna medvetenheten hunnit ikapp! Det talas emellanåt i pressen om vetenskapliga studier som visar på positiva effekter av meditation på stress och allmänt välbefinnande. Se artikel i DN om "Meditation hjälper snabbt mot stress".

Så nu är det dags för mig att återuppta mina meditationskurser, fast i en ny form. Jag återkommer om det här i min blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
 
Loading...
Reggad på Commo.se