fredag 7 augusti 2009

Inre frid och beslutsfattande

Livet är föränderligt! Och jag kan ibland undra vem som egentligen fattar beslut om det som händer i mitt liv. Det är jag själv förstås. Men ändå ... ibland kommer jag fram till något slags vändpunkt, där jag överraskar mig själv med att slå in på en väg som jag inte hade kunnat förutse - eller velat, eller vågat - bara kort innan.

Det är därför kanske inte heller så konstigt om vissa personer i min omgivning kan bli förundrade över det som de upplever som tvära kast. Gudskelov händer det där dock oftast med väldigt långa mellanrum. Eller kommer även detta att förändras?

För två år sedan startade jag i Stockholm, 25 mil hemifrån, ett tradjazzband som så småningom fick namnet Chicago Pals. Jag hade nämligen länge haft en dröm om att någon gång få spela i ett sådant band, och att vi skulle bli tillräckligt bra för att kunna spela offentligt på jazzklubbar osv. Jag har själv tidigare i sådana sammanhang spelat först trumpet och gitarr, sedan trombon. För att få till det i det nya bandet, började jag emellertid att spela bastuba. Det var också i sig ett uttryck för en gammal önskan.

Våren 2009 var vi äntligen mogna för att få spelningar på Restaurang Louis i Stockholm, som mig veterligen är det enda stället i stan, där man i princip alla veckans kvällar kan lyssna på den här ursprungliga, klassiska jazzen. Och vi blev uppskattade! Nästan varje gång vi spelade var det mer eller mindre fullsatt. Folk bad om att få bli underrättade om när och var vi skulle spela igen. Det var fantastiskt roligt!

Men jag, som varit eldsjälen bakom bandet, började då sakta att tappa en del av min ursprungliga entusiasm. Varför? Om jag nu brunnit för den här musiken i ca 55 år, varför skulle den elden plötsligt falna? Eller berodde min trötthet och håglöshet på något annat? Utåt sett verkade det först handla om att jag bodde i Borlänge medan de övriga i bandet bodde i Stockholm. Varje gång vi skulle repa tog det mig minst 13-14 timmar, dvs 10 timmar mer än för någon annan. Och varje rep kunde kosta mig 3-500 kronor i resor och andra kostnader. Till detta kom all tid för förberedelser hemma.

Under 1-1,5 år gjorde jag ändå detta gärna. Men sedan började det stå klart att mina uppoffringar inte uppskattades helt och hållet av alla i bandet. Det antyddes att om jag bodde i Borlänge och envisades med att spela i Stockholm, fick jag skylla mig själv.

Ändå ... detta visade sig till sist bara vara yttre aspekter som "hjälpte" mig att fatta det beslut som jag i alla fall till sist måste komma fram till. För mindre än en vecka sedan kunde jag inte längre blunda för faktum. Jag ville "säga upp mig" från bandet. Och jag hade en mycket stark inre övertygelse om att jag ville ägna min tid åt något annat. Detta andra har säkert nära anknytning till att hålla meditationskurser. Jag har nämligen en mycket stark önskan att kunna vara till varaktig nytta för människor, och när det gäller att hjälpa människor att få inre frid, har jag en hel del resurser som det vore nästan oansvarigt att inte använda.

Nu är det emellertid inte fullt så enkelt heller, men det som kändes fullständigt solklart för mig var att jag måste frigöra tid och energi hos mig själv, så att jag kan hitta och utforma det som jag ska göra i fortsättningen. Nu tror jag alldeles säkert att musiken kommer att ha en viktig roll där också - men den kommer inte att ha den allt annat överskuggande rollen som den haft de senaste åren.

Något annat som plötsligt fått en ökande roll i mitt liv är mitt engagemang i Piratpartiet. Vad beror det på? Och hur passar den pusselbiten in i det övriga?

Som alla verkligt intresserade vet, handlar ju Piratpartiets program inte i första hand (om ens alls) om s.k. fri fildelning. För mig var den s.k. FRA-lagen en väckarklocka. Jag har alltid varit en förespråkare för personlig integritet och personligt självbestämmande och ansvar. Det gör mig samtidigt till en stark motståndare mot förmynderi och övervakning. När FRA-lagen skulle röstas igenom, skrev jag till riksdagsmännen i Dalarna, där jag bor, och till Fredrik Reinfeldt. En av dem jag skrev till, Camilla Lindberg, var den enda av de borgerliga som sedan röstade nej till lagen.

Så jag är övertygad om att enskilda initiativ kan ha stor betydelse i samhället. Men jag är också övertygad om att initiativ som kommer utifrån frid i sinnet har ännu större betydelse. Jag menar med detta bl.a. att de beslut jag fattar när jag upplever inre frid, har större chans att få genomslag inte bara i mitt liv utan också i ett större sammanhang. Och jag menar också att ett fridfullt sinne står mera i samklang med frihet, ansvarstagande och generositet än med förbud, övervakning och detaljstyrning. Därför ser jag paralleller mellan PP:s program och det jag vill uppnå på ett inre plan - både för egen del och för andras.

Just nu har det här fört mig fram till att jag måste sluta i Chicago Pals. Så långt jag har kunnat, har jag försökt förklara varför för de berörda. Men framför allt känner jag själv att jag är på rätt väg. Chicago Pals var en dröm som jag nu har förverkligat. Kunde jag förverkliga den, kanske jag kan förverkliga annat som är mycket större? Jag tänker i alla fall försöka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,



2 kommentarer:

  1. Fint skrivet!

    Jag blir alltid glad när jag läser om piratpartister som bevisar att frågorna PP driver är generationsfria. Du har väl inte missat en av mina bästa bloggvänner, farmorgun?

    http://farmorgun.blogspot.com

    SvaraRadera
  2. Anders Troberg7 augusti 2009 21:42

    Olof: Att PP är ett rent ungdomsparti är en myt som motståndarna gillar att driva, men sanningen är att det finns många äldre i partiet. Visst, unga är fortfarande i majoritet, men de är inte det enda som finns.

    Själv är jag 40 (om två dagar), och piratpartist, och som en parentes, bor också i Borlänge. Jag känner flera andra i samma ålderskategori som är aktiva inom partiet. PP's medlemsstatistik säger samma sak.

    SvaraRadera

 
Loading...
Reggad på Commo.se