söndag 22 november 2009

Wow - jag våndas!

Den senaste tiden har jag ägnat mig mycket åt att våndas. I och för sig tror jag att det kan vara utvecklande att våndas. För vad är detta egentligen? Ordet betyder att lida, plågas, känna ångest. Men jag upplever att det finns något mer, en djupare botten så att säga. För mig innebär det en rädsla att jag har fattat fel beslut och att jag kanske borde ändra mig. Samtidigt tror jag att jag har fattat rätt beslut, och att våndan består i en skräck för att inte duga, inte räcka till, inte hålla måttet.

Det beslut jag våndas över är att jag bestämde mig för att kandidera som riksdagsledamot för Piratpartiet. För cirka en månad sedan la jag in mina uppgifter på den sajt där man kunde anmäla sig, och för två veckor sedan publicerades listan över kandidater. Den har sedan kompletterats med ytterligare personer och f n är det 229 personer som är intresserade av de 82 platser som Piratpartiet kommer att ha sammanlagt på sina valsedlar. Om partiet får 4% av väljarnas röster i riksdagsvalet 2010, blir det 14-15 av dessa som till sist hamnar i riksdagen.

Jag ser att de flesta kandidaterna verkar vara annorlunda än jag på flera sätt. Nästan alla är väsentligt yngre, men min ålder (och förmodade livsvisdom ☺) ser jag mer som en potentiell fördel. Däremot kan jag oroa mig för att jag inte tidigare aktivt intresserat mig för politik och därför inte byggt upp någon kunskapsbank om lagar och andra regler som gäller i samhället – i Sverige och internationellt - med bäring på piratfrågor. Jag vet väl ungefär så mycket – eller så litet – som en ”medelsvensson” vet om de här frågorna (nåja, lite mer kanske). Men jag ser ju att många av mina medkandidater tycks besitta omfattande kunskaper. Och då undrar jag stilla inom mig: Passar jag över huvud taget i det här gänget? Tänk om de upptäcker hur lite jag egentligen vet?

Det pågår fortlöpande en utfrågning av kandidaterna på Piratpartiets forum. Där kan alla medlemmar ställa frågor till oss kandidater. Det handlar ju om att få ett grepp om var vi står och vilka vi är. I slutänden gäller det att klarlägga om vi över huvud taget passar för att jobba i riksdagen och om vi klarar att företräda Piratpartiet på ett bra sätt. Jag har försökt att svara på allt jag kan utifrån mina erfarenheter, värderingar och helt enkelt sunt förnuft. Och till min glädje tycks det ha gått hem rätt så bra. Mina synpunkter har i stora drag stämt väl in med vad andra erfarna kandidater har tyckt.

Så kanske har jag trots allt en del att bidra med? Hade jag inte trott det, skulle jag nog ha dragit tillbaka min kandidatur för länge sedan.

Men på vilket sätt är det då till fördel att jag trots allt våndas? Jo, jag har under många år (så där 30-40 år) intresserat mig för människors känsloliv. Och jag har insett att vi alla bär på ganska mycket undanstoppad rädsla. De flesta är inte själva medvetna om det och skulle kanske ihärdigt förneka att de var rädda. Ändå ligger rädslan (eller skräcken) som ett slags broms inom nästan alla människor. Denna broms kan fungera lite olika beroende på individen. För en del innebär det att man inte har så stark kontakt med sina känslor över huvud taget. I stället har man kanske en stark betoning på intellektet, och hävdar sig på så sätt. För andra kanske det medför att man blir inåtvänd och har svårt att ta kontakt. Och för alla betyder det att man känner mindre kärlek än vad man skulle kunna. Kärlek och rädsla kan nämligen sägas vara varandras motsatser.

Rädslan kommer också till uttryck i diverse olika förklädnader. Den kan se ut som vilken ”negativ” känsla som helst: ilska, irritation, sorg, frustration, hopplöshet och varför inte vånda eller beslutsångest! När vi känner något sådant, brukar de flesta av oss försöka vända uppmärksamheten åt annat håll. ”Tänk positivt!” säger vissa. Vi distraherar oss på olika sätt. Det kan också ske genom att man tar sig några glas vin eller whisky, äter en massa godis, röker, kanske frenetiskt läser nyheter eller tittar på tv. Allt för att slippa känna det där obehagliga.

Men jag har lärt mig att det bara finns en utväg: att känna känslan helt och fullt! Om vi törs göra detta och har tålamod att stå ut, visar det sig att detta är den enda riktigt fungerande vägen. Därför tror jag på att min vånda är bra för mig. Om jag tillåter mig att våndas allt vad jag kan, kommer jag att må bättre och bättre! Jag kan i varje fall inte låta våndan avgöra vilka beslut jag ska fatta. Den kanske bara visar att jag upplever det här kandiderandet som en stor utmaning! (Konstigt vore det väl annars!)

Jag tror att utmaningar är till för att antas. Visst kan det finnas svåra uppgifter som vi tvivlar på att vi skulle klara av. Men utmaningarna innehåller något mer. De har också en lockelse som nästan kan vara oemotståndlig. Och om vi inte antar utmaningen, kan det sedan kännas som att vi har missat något väsentligt i livet. Därför kvarstår jag – trots våndan – som riksdagskandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 kommentarer:

  1. Du höll på att ge mig hjärtsnörp deluxe där Curt! Du är hittills min absoluta favoritkandidat. Och du ska veta att jag också våndas. Men jag tänker såhär: Jag är duktig på att tala för mig, duktig på att debattera, analysera, och kompromissa under ordnade former. Sen är jag nyfiken och vill lära mig mer. Och som du säger har vi en asbra kunskapsbank runt oss, jag planerar att alltid ta del av människors kunskaper för att föra mig och vår politik framåt. Det kommer gå hur bra som helst för oss alla! :)

    SvaraRadera
  2. Vidarebefordrar en kommentar jag fick från
    infinite_emma 091122:
    "så himla bra skrivet Curt. *får nästan en tår i ögat*. Sa till en god vän härom sistens att om man mår lite illa över ett beslut behöver det inte betyda att man tagit fel beslut -- bara att man tränat sig i att inte gå över vissa gränser, så ibland måste man ta illamåendet för att må bra längre fram"

    SvaraRadera

 
Loading...
Reggad på Commo.se