fredag 28 augusti 2009

Kommer Piratpartiet att förbjudas?

Nu i veckan beslöt Stockholms Tingsrätt att internetleverantören Black Internet inte fick förmedla tillgång till internet åt The Pirate Bay. I en kommentar i Dagens Nyheter liknade regeringens egen IT-expert Patrik Fältström detta vid att "Vad tingsrätten nu gjort är att man förbjudit folk att köra in på en gata beroende på att det på den gatan finns någon som potentiellt begått ett brott. " http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/internet-blir-mindre-fritt-1.938067.

Man frågar sig: Var går gränsen egentligen? Vad är medhjälp och vad är inte medhjälp?

Piratpartiet är det enda politiska parti som på allvar kämpar för att internet ska vara fritt och att de som tillhandahåller redskap för kommunikationen inte ska kunna göras ansvariga för innehållet i kommunikationen. Detta går att likna vid andra kommunikationsformer. Det är t. ex. självklart att Vägverket inte måste stänga av alla vägar för att det finns de som kör för fort – eller att telefonbolagen inte måste stänga abonnemanget ens för dem som är dömda brottslingar. Det krävs inte att Posten vägrar vidarebefordra brev från ett postnummer från vilket någon har skickat knark i ett paket.

Så varför ska andra regler gälla för internet? I det här fallet tycks tingsrätten t.o.m. grovt ha överskridit sina befogenheter. Rick Falkvinge i Piratpartiet har skickat in en JO-anmälan. http://rickfalkvinge.se/2009/08/27/min-jo-anmalan-av-stockholms-tingsratt/. Där säger han bland annat att tingsrätten de facto ålägger internetleverantören polisiära uppgifter – vilket den inte har rätt att göra.

Man undrar oroligt: Vad blir nästa steg?

Piratpartiet visar ju öppet att man sympatiserar med The Pirate Bay – även om man inte vare sig stöder eller uppmuntrar till illegalt fildelande (men det gjorde ju inte Black Internet heller). Kan man därför säga att PP är skyldiga till medhjälp till medhjälp till medhjälp mot upphovsrättslagarna? Innebär det ”medhjälp” att protestera mot en absurd tingsrättsdom? Blir man automatiskt skyldig redan genom att uttrycka sina åsikter? Hamnar jag genom denna blogg i Antipiratbyråns register över potentiella brottslingar? Var går gränsen? Har jag gjort mig skyldig till medhjälp genom att länka till TPB?

Fast personligen oroar jag mig inte speciellt mycket. Det är faktiskt ett rätt underhållande spel som pågår. Och jag är övertygad om att ett snabbt växande antal svenskar (och världsmedborgare) ser och inser hur absurt det hela är. Egentligen skulle man kunna skratta åt alltihop, om det inte vore för att oskyldiga människor får lida.

Jag inser att även bland dem som tycker hela det här ”medhjälpsfenomenet” är uppåt väggarna finns radikalt olika åsikter om hur det bör hanteras. Och jag själv känner att det finns många sätt, som inte alls behöver utesluta varandra. Jag tycker att det är bra att de som vill protestera på olika sätt, gör just det.

Mitt bidrag kan vara att skriva sådana här inlägg ibland. Och i övrigt vill jag ägna mig åt att underlätta för människor att tänka fritt, våga handla så som de känner är rätt, bli mer kreativa på alla plan, känna mer samhörighet med andra, kunna samarbeta även med oliktänkande. Det är därför jag håller kurser i s.k. Oas-meditation (http://www.livingcreators.com/Presentation-1-dag.pdf ).

Om jag av någon anledning skulle få förtroendet att bli vald som riksdagsledamot vill jag även där i första hand verka för samförstånd mellan så många ledamöter som möjligt – inte genom att ”kohandla” och göra avkall på principer, utan genom att verka för en ökad klarsyn. Jag är nämligen övertygad om att var och en som kan tänka fritt och kreativt, inser att vi inte kan styra och begränsa människor och hoppas på att detta ska leda till ett idealsamhälle.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 11 augusti 2009

Till Riksdagen - de är bar å åk!

"De ä bar å åk!" Detta berömda uttalande skulle kunna stämma för mitt liv just nu. Redan i fredags, förra veckan, undrade jag vem som egentligen bestämmer riktningen för vart jag är på väg. Och samma kväll råkade jag chatta med Piratpartiets distriktsledare i Norra Distriktet, Andreas Larsson, samt Rickard Olsson, styrelsemedlem i PP. Jag hade råkat läsa tidigare på dagen om att PP:s styrelse skulle diskutera framtagning av valsedlar till riksdagsvalet 2010 den 10.8.

Då flög det ur mig - som ett skämt - att jag kanske skulle kandidera till riksdagen för Piratpartiet! :-). "Absolut! Gör det!" fick jag höra - uppenbarligen på fullt allvar. Jag kände mig glad och upplivad av idén - och samtidigt var det ett slags skräckblandad förtjusning. Det var som att ha givit sig ut i slalombacken. Det var "bar å åk!" Jag kände mig fortfarande lite undrande över om jag verkligen kunde bidra med något, men jag tänkte att på något sätt får jag väl tala om att jag kan vara intresserad i alla fall. Så jag skrev några korta rader till agendan för Norra Distriktets ledningsmöte, som också skulle äga rum den 10.8. Någon kanske tyckte att jag var för framfusig, men jag kom just då inte på något bättre alternativ.

Hur gör man när man är ny och ändå tror att man kan vara till nytta? Faktum är att tre fjärdedelar av Piratpartiets medlemmar har tillkommit under det senaste halvåret. Hur tar man tillvara dessa resurser? De gamla medlemmarna känner inte de nya. På något sätt måste man alltså presentera sig för varandra.

Själv avviker jag på många sätt från hur man uppfattar en medlem i Piratpartiet. Jag är 68 år och har alltså lämnat det aktiva yrkeslivet - fast inte helt! Jag har inte varit IT-konsult, "bara" en aktiv och intresserad datoranvändare sedan 1980-talet. Jag hade egen hemsida redan 1995. Den nuvarande har adressen http://www.livingcreators.com/curt.

Det jag främst har i bagaget är massor av erfarenhet. Jag har arbetat i många år, t.ex. som försäljningschef i exportindustrin, organisations- och ledarskapskonsult, unversitetslektor i företagsekonomi och mycket annat. Dessutom har jag skrivit ett stort antal böcker och intresserat mig för människans oanade, inre (men oftast outvecklade) resurser. 1975 skrev jag en fyrabetygsuppsats som handlade om organisationsutveckling och meditation. Den blev omskriven i pressen. Min handledare var Bengt Rydén (sedermera chef för Stockholmsbörsen) och han erbjöd mig senare anställning (som jag emellertid tackade nej till).

Tja, vad ska jag säga mer. Jag är inte en person som talar mycket och med stora åthävor. Men jag har ändå varit hyfsat bra på att få saker och ting uträttade, mycket därför att folk fått förtroende för mig och litat på det jag har sagt.

Jag vill verka inom Piratpartiet, därför att jag är mån om människors integritet och frihet. Jag tror inte att människor utvecklas och blir mer kreativa av att övervakas och bindas till händer och fötter av förbud och restriktioner. Om jag fick chansen, skulle jag gärna i riksdagen försöka påverka samtliga ledamöter genom personliga kontakter. Jag tror på och känner mig mest bekväm med att skapa goda relationer - snarare än att slåss på några barrikader.

Det här är kontentan av min livsfilosofi och den vill jag förstås leva efter alldeles oavsett om jag blir invald i Sveriges Riksdag eller inte. På ett sätt är det inte oerhört viktigt för mig hur det blir med just det, men något som är viktigt, är att jag själv känner att jag gjort allt jag kan för att förverkliga mina ideal.

Slut på de högtravande tongångarna! :-) Ha en bra dag!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

fredag 7 augusti 2009

Inre frid och beslutsfattande

Livet är föränderligt! Och jag kan ibland undra vem som egentligen fattar beslut om det som händer i mitt liv. Det är jag själv förstås. Men ändå ... ibland kommer jag fram till något slags vändpunkt, där jag överraskar mig själv med att slå in på en väg som jag inte hade kunnat förutse - eller velat, eller vågat - bara kort innan.

Det är därför kanske inte heller så konstigt om vissa personer i min omgivning kan bli förundrade över det som de upplever som tvära kast. Gudskelov händer det där dock oftast med väldigt långa mellanrum. Eller kommer även detta att förändras?

För två år sedan startade jag i Stockholm, 25 mil hemifrån, ett tradjazzband som så småningom fick namnet Chicago Pals. Jag hade nämligen länge haft en dröm om att någon gång få spela i ett sådant band, och att vi skulle bli tillräckligt bra för att kunna spela offentligt på jazzklubbar osv. Jag har själv tidigare i sådana sammanhang spelat först trumpet och gitarr, sedan trombon. För att få till det i det nya bandet, började jag emellertid att spela bastuba. Det var också i sig ett uttryck för en gammal önskan.

Våren 2009 var vi äntligen mogna för att få spelningar på Restaurang Louis i Stockholm, som mig veterligen är det enda stället i stan, där man i princip alla veckans kvällar kan lyssna på den här ursprungliga, klassiska jazzen. Och vi blev uppskattade! Nästan varje gång vi spelade var det mer eller mindre fullsatt. Folk bad om att få bli underrättade om när och var vi skulle spela igen. Det var fantastiskt roligt!

Men jag, som varit eldsjälen bakom bandet, började då sakta att tappa en del av min ursprungliga entusiasm. Varför? Om jag nu brunnit för den här musiken i ca 55 år, varför skulle den elden plötsligt falna? Eller berodde min trötthet och håglöshet på något annat? Utåt sett verkade det först handla om att jag bodde i Borlänge medan de övriga i bandet bodde i Stockholm. Varje gång vi skulle repa tog det mig minst 13-14 timmar, dvs 10 timmar mer än för någon annan. Och varje rep kunde kosta mig 3-500 kronor i resor och andra kostnader. Till detta kom all tid för förberedelser hemma.

Under 1-1,5 år gjorde jag ändå detta gärna. Men sedan började det stå klart att mina uppoffringar inte uppskattades helt och hållet av alla i bandet. Det antyddes att om jag bodde i Borlänge och envisades med att spela i Stockholm, fick jag skylla mig själv.

Ändå ... detta visade sig till sist bara vara yttre aspekter som "hjälpte" mig att fatta det beslut som jag i alla fall till sist måste komma fram till. För mindre än en vecka sedan kunde jag inte längre blunda för faktum. Jag ville "säga upp mig" från bandet. Och jag hade en mycket stark inre övertygelse om att jag ville ägna min tid åt något annat. Detta andra har säkert nära anknytning till att hålla meditationskurser. Jag har nämligen en mycket stark önskan att kunna vara till varaktig nytta för människor, och när det gäller att hjälpa människor att få inre frid, har jag en hel del resurser som det vore nästan oansvarigt att inte använda.

Nu är det emellertid inte fullt så enkelt heller, men det som kändes fullständigt solklart för mig var att jag måste frigöra tid och energi hos mig själv, så att jag kan hitta och utforma det som jag ska göra i fortsättningen. Nu tror jag alldeles säkert att musiken kommer att ha en viktig roll där också - men den kommer inte att ha den allt annat överskuggande rollen som den haft de senaste åren.

Något annat som plötsligt fått en ökande roll i mitt liv är mitt engagemang i Piratpartiet. Vad beror det på? Och hur passar den pusselbiten in i det övriga?

Som alla verkligt intresserade vet, handlar ju Piratpartiets program inte i första hand (om ens alls) om s.k. fri fildelning. För mig var den s.k. FRA-lagen en väckarklocka. Jag har alltid varit en förespråkare för personlig integritet och personligt självbestämmande och ansvar. Det gör mig samtidigt till en stark motståndare mot förmynderi och övervakning. När FRA-lagen skulle röstas igenom, skrev jag till riksdagsmännen i Dalarna, där jag bor, och till Fredrik Reinfeldt. En av dem jag skrev till, Camilla Lindberg, var den enda av de borgerliga som sedan röstade nej till lagen.

Så jag är övertygad om att enskilda initiativ kan ha stor betydelse i samhället. Men jag är också övertygad om att initiativ som kommer utifrån frid i sinnet har ännu större betydelse. Jag menar med detta bl.a. att de beslut jag fattar när jag upplever inre frid, har större chans att få genomslag inte bara i mitt liv utan också i ett större sammanhang. Och jag menar också att ett fridfullt sinne står mera i samklang med frihet, ansvarstagande och generositet än med förbud, övervakning och detaljstyrning. Därför ser jag paralleller mellan PP:s program och det jag vill uppnå på ett inre plan - både för egen del och för andras.

Just nu har det här fört mig fram till att jag måste sluta i Chicago Pals. Så långt jag har kunnat, har jag försökt förklara varför för de berörda. Men framför allt känner jag själv att jag är på rätt väg. Chicago Pals var en dröm som jag nu har förverkligat. Kunde jag förverkliga den, kanske jag kan förverkliga annat som är mycket större? Jag tänker i alla fall försöka.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,



tisdag 4 augusti 2009

Om konsten att fatta beslut

Jag håller förhoppningsvis på att tillfriskna efter ca 10 dagars sjukdom med fruktansvärd hosta, slembildning, ögoninflammation, värk i kroppen, huvudvärk och mycket annat. Och det verkar som att jag även på annat sätt vaknar upp och "tillfrisknar". Hur man nu förklarar det?

Emellanåt blir jag bara väldigt förvånad över vad som pågår ute i samhället. Piratpartiet hade styrelsemöte på Gotland under Almedalsveckan nyligen. Och det har nu skrivits i både DN och på annat håll om hur Rick Falkvinge var med och röstade igenom sin egen lön - med hjälp av sin utslagsröst som ordförande. Enligt alla rimliga bedömningar ser detta inte snyggt ut - om man säger så. Kanske ser Rick Falkvinge Piratpartiet fortfarande lite som ett eget företag han driver och där han kan göra ungefär som han vill? Men PP har nu över 50.000 medlemmar och är därmed i samma storleksklass som moderaterna.

Jag känner att sådant där är så onödigt. Och då menar jag verkligen onödigt. Det finns säkerligen andra, bättre lösningar. Ändå hävdas det att all publicitet är bra publicitet. Och jag tror också på att intressanta berättelser kan vara ovärderliga för att väcka uppmärksamhet. Så kanske är den här incidenten inte enbart av ondo för PP i alla fall.

Man skulle annars ha kunnat tänka sig att Falkvinge fått en betydligt mer modest månadslön, säg 25.000 kr, och att man kompletterat detta med ett avtal om återbetalning av skuld som han ådragit sig personligen för att kunna starta och få igång PP. Han hade därmed kunnat komma upp i samma ersättning ändå och frågan är om det inte hade kunnat bli skattemässigt förmånligare.

Jag vill än en gång understryka att det inte är lönenivån jag har något emot i sig: även miljöpartiets språkrör har tydlligen länge haft löner som motsvarar riksdagsledamöterna, och en riksdagsledamot har i dag 54.500 kronor i månaden enligt Lärarnas Tidning. Det som sticker i ögonen är sättet att fatta beslut på.

Men ... säger då någon ... om Falkvinge nu inte röstat själv, skulle han ju inte ha fått en anständig lön? Nej, inte som läget var just då. Men då måste man backa lite till. Kunde man inte i god tid och på ett grundligt sätt ha utrett alternativen? Och - det viktigaste - förankrat beslutet hos de övriga styrelseledamöterna? Det sägs ju att PP har så bra kommunikation. Men kommunikation handlar inte bara om teknik utan även om lyssnande, givande och tagande.

Kort sagt: slutet gott, allting gott! Fast ... risken finns att det här har bäddat för lite mer problem framöver. När halva styrelsen blir överkörd, har man inte en idealisk utgångspunkt för att stå enade om annat. Något att tänka på.

Låt oss hoppas att PP "växer upp" och (liksom mig själv) "tillfrisknar".

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
 
Loading...
Reggad på Commo.se