lördag 31 oktober 2009

Är öppenhet och transparens alltid bra?

Jag ingår för närvarande i en tillfälligt sammansatt grupp som ska försöka lösa en konflikt. Gruppen består av tre personer och vi har alla tidigare erfarenhet av liknande uppgifter. Det här är inte ett lätt jobb. Det kräver att vi kan lyssna utan förutfattade meningar. Och det kräver att vi kan se möjligheter. Hur ska man hantera denna mosaik av information och känslor så att pusslet kan läggas om på ett bra sätt? Helst ska allt hamna på en bra plats och inga bitar ska bli ”över”.

Det där är ganska svårt, milt uttryckt. Inom Piratpartiet hyllas principen om öppenhet och transparens. I första hand handlar detta då om hur myndigheter handskas med information och hur de fattar beslut. Men även inom Piratpartiet vill man leva efter den principen.

Nu finns det emellertid även en annan viktig princip, och den handlar om personlig integritet. Och den säger att det inte ska råda full öppenhet om personliga förhållanden. Vare sig myndigheter eller andra ska kunna få tillgång till information om dina högst privata angelägenheter, de må handla om sexuell läggning, vilket parti du röstar på, vart du har rest med tåg, vilka sjukdomar du har sökt hjälp för, och en mängd andra saker. Piratpartiet hävdar att enskilda människor har rätt att ha sådan information för sig själva. Här ska man alltså inte ha öppenhet och transparens! Den personliga integriteten är viktigare!

När man arbetar med att lösa en konflikt mellan människor, ingår det att hitta en balans mellan de här principerna. De berörda människorna kan ha vitt skilda uppfattningar om vad som har hänt och ”vems fel” det är att konflikten finns. Min erfarenhet är att det inte är meningsfullt att lägga skuld på någon. Människor är känslovarelser och deras känslor får dem att reagera olika. Därför kan det vara mycket individuellt hur de upplever en situation. Vissa blir väldigt lätt oerhört arga, andra drar sig undan och blir tysta (och kanske ledsna) när de angrips. En del vågar inte säga ifrån. De kanske åtar sig sådant som de inte kan genomföra. Många har huvudet fullt av egna tankar och orkar inte lyssna på andra eller ge feedback eller uppskattning.

Som konfliktlösare måste man lyssna mycket och försöka se under ytan vad som pågår. Det vore ett stort brott mot alla inblandades personliga integritet att fortlöpande berätta för omvärlden detaljer om vad som pågår. Detta skulle kunna åstadkomma obotlig skada både för personerna ifråga och för möjligheterna att hitta konstruktiva lösningar. Det ideala resultatet (som man tyvärr oftast inte riktigt når) är om alla parter efteråt känner sig nöjda. Men för att åtminstone närma sig detta, får man låta det hela ta viss tid.

De som givit oss det här uppdraget har full förståelse för att vi måste arbeta ostört (och intensivt), även om vi av förklarliga skäl inte kan ägna oss åt det dygnet runt alla dagar i veckan. De lägger sig inte i vad vi gör och kräver inga fortlöpande rapporter – eftersom något sådant knappt går att göra. Och vi ber alla andra att också ha tålamod. Vi är lika mycket som andra helt för principen om öppenhet och transparens. Men vi har ännu större respekt för principen om personlig integritet.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

tisdag 27 oktober 2009

Foliehattar är vi allihopa – eller?

Folk som känner mig brukar ibland säga att jag inger förtroende. Varför det är så vet jag inte. Jag har mycket som talar emot mig faktiskt. Kanske är det så att ju mindre jag säger och ju mer jag lyssnar, desto mer litar folk på mig. Och det gäller förstås alla … Men jag brukar nog ha extra lätt för att lyssna.

Jag måste ändå medge att jag förmodligen är en väldigt ovanlig person. Men det beror förstås i sin tur på att jag alltid varit väldigt nyfiken på livet och på hittills outforskade möjligheter. Jag har hört människor hävda de mest märkliga saker, som de påstått vara realistiska. Men jag har ändå inte omedelbart förkastat något pga av att ”det förstås är omöjligt”. I stället har jag försökt vara lyhörd för hur de personer låter, som påstår något.

Vad är en s.k. ”foliehatt”? Jag tror att man med det menar någon som både har vilda idéer om hur verkligheten fungerar och dessutom på ett påträngande sätt försöker övertyga sin omgivning om att de har rätt. Men det som för mig är typiskt för en foliehatt är inte själva de vilda idéerna utan i stället den låsta inställningen och obenägenheten att förstå sina medmänniskor.

I mitt fall försöker jag ytterst sällan övertyga någon om att jag har rätt i någon väldigt kontroversiell fråga. Däremot kan jag bli väldigt angelägen att försöka ta reda på hur det egentligen är! Den som googlar på mitt namn (eller kör ”supersök” på Eniro), kommer att finna att jag t.ex. har experimenterat med att leva som s.k. ”lufterian” dvs utan att behöva äta mat. (Faktum är att det var jag som introducerade ordet lufterian i svenska språket, när jag översatte Jasmuheens bok Leva på Ljus). I en av mina egna böcker berättar jag om mina upplevelser som lufterian.

Jag har också över fyrtio års erfarenhet av meditation, och jag har bl.a. varit i Indien flera gånger och då förstärkt min förmåga att ge ett slags ”välsignelse”. Det enda jag vet är att jag själv fått ut väldigt mycket av detta, och jag har kunnat konstatera påvisbara resultat både hos andra människor och på omgivningen i övrigt. Men, som du säkert förstår, detta bygger inte på vetenskapliga undersökningar, utan enbart på ytterst märkliga ”sammanträffanden” som för mig varit helt övertygande. Jag är f.n. även engagerad i ett begynnande samarbete med representanter för Svenska Kyrkan i detta.

Kontentan av allt det här är att jag genom egna erfarenheter har upptäckt fullständigt enorma möjligheter för oss människor. Men jag har också upptäckt att det krävs ganska mycket av oss för att kunna förverkliga dessa möjligheter. Inte minst krävs det mycket av mig själv. ☺ Men jag har åtminstone en rätt klar föreställning om vad som krävs. Och det vill jag gärna dela med mig av under resans gång.

Jag tror att vi alla egentligen är ett slags ”foliehattar” i den bemärkelsen att vi har en förutfattad mening om hur verkligheten är beskaffad – och att vi därför inte ser alla möjligheter som finns. Att de finns är alltså vad jag tror, men jag tänker inte försöka övertyga dig om det genom något slags resonemang eller ”bevis”. Det enda jag kan göra än så länge är att själv försöka utnyttja dem efter bästa förmåga. En ingång är att bygga upp goda relationer. Och det gör jag f.n. så gott jag kan inom bl.a. Piratpartiet. (Med växlande framgång) Där befinner jag mig …


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 26 oktober 2009

Vi behöver lita på varandra! Då händer bra saker ...

Jag läste just ett referat av en intressant undersökning om vad som sker i ett samhälle där medborgarna litar på varandra. Tidigare har beteendevetare tydligen ofta menat att bra saker händer. Sådana länder har bättre demokrati, bättre ekonomi, bättre hälsa och de lider inte så ofta av olika sociala sjukdomar, dvs missbruk av olika slag, misshandel, osv.

I den här undersökningen (som jag hittade via Badlands Hyena) konstaterar man emellertid att även om allt detta inte stämmer, så är det åtminstone så att: In countries where people generally trust one another, there are fewer worries about crime or corrupt political leaders.

När man la fram sina resultat hade man rangordnat världens länder efter hur mycket medborgarna ansåg att de i regel kunde lita på sina medmänniskor. Kina och Sverige toppade listan med 79 resp. 78 procent! Det här var år 2008 (vilket betyder att frågorna antagligen ställdes 2007 eller tidigare). Jag undrar hur resultatet skulle se ut i dag? Jag tror att rädslan har ökat och därmed har tilliten minskat.

Sedan dess har våra myndigheter infört IPRED-lagen, som ger privata mediaföretag polisiära befogenheter, som t.o.m. är större än vad polisen själva har, när det gäller att beivra brott mot upphovsrättslagarna – vilket idag uppenbarligen betraktas som något av det värsta man kan göra, värre än våldtäkt, barnpornografi och annat.

Vidare har man slutligen lyckats trumfa igenom den s.k. FRA-lagen, som möjliggör avlyssning av vem som helst i Sverige utan att någon brottsmisstanke finns. För att få majoritet i riksdagen, införde man vissa kosmetiska ”integritetshöjande” tillägg, som vid närmare granskning visar sig vara ett uppenbart spel för gallerierna. (Se tidigare inlägg från mig om detta). Det är bara ett under att så många riksdagsledamöter ivrigt försvarar det här. Vad är de rädda för?

Det finns också en del andra exempel på det här i Sverige och på annat håll. I EU brottas man fortfarande med det s.k. Telekom-paketet. I Frankrike har man infört sin HADOPI-lag, vilket kan sägas vara en betydligt allvarligare variant av vår IPRED-lag. Efter några varningar (och utan något föregående domstolsbeslut) ska fransmännen kunna stänga av misstänkta fildelare från internet. OBS: misstänkta, inte dömda. I dagens samhälle är avstängning från internet ungefär det värsta man kan göra mot någon. Det är som att sätta någon i isoleringscell, avstängda från alla kontaktmöjligheter med omvärlden. Vad är de rädda för?

Kan vi öka tilliten i samhället genom att förklara ”krig” mot övergrepp och brott mot vår personliga integritet? Jag tvivlar. Visst måste vi se vad som pågår. Och visst är det bra om vi hjälper andra att se hur det ser ut. Men risken finns också att ju mer vi skriker att ”detta är inte rättvist”, desto starkare blir de krafter som vill ha kontroll. De vill skydda alla de andra mot oss som skriker och varnar. Piratpartiet verkar var de enda som verkligen har insett vidden av det här. De andra politiska partierna börjar så smått inse att frågor som har med upphovsrätt och personlig integritet att göra är ”inne”. Därför pratar de ibland om detta – för att visa att Piratpartiet minsann inte har monopol på det. Vad är DE rädda för?

De är rädda för att tappa ”marknadsandelar”, dvs väljare. Och därför vill de låta som om de tar det här på allvar – samtidigt som de tar allting annat också på allvar. Alla partier utom Piratpartiet säger egentligen att de är experter på ALLT! Hur sannolikt är det?

Det jag vill komma fram till här är att vi måste börja lita på varandra mer. Och vi måste börja lita på oss själva och våga stå för det vi innerst inne känner är rätt. Och just därför behöver PP komma in i riksdagen. Just därför behöver jag komma in i riksdagen! :D Min främsta uppgift blir då att bygga upp tillitsfulla relationer med så många ledamöter som möjligt. Min uppgift är inte att få dem att stödja PP. I stället vill jag få dem att våga rösta efter sin övertygelse – men också att kräva begripliga underlag för det de ska rösta om. Då är i och för sig sannolikheten stor att de kommer att komma fram till samma slutsatser som Piratpartiet!

Om du också tror på att vi behöver bygga upp mer tillit och oräddhet i det här landet (och i världen), börja då med att gå till denna sida för att registrera dig som medlem i Piratpartiet. Det kan du göra även om du redan är medlem i något annat parti. Det kostar ingenting och du kan vara helt anonym. Men … då får du möjlighet att inom ca en månad delta i PP:s interna provval, där medlemmarna röstar på riksdagskandidater (bland dem som är anmälda som kandidater).

Jag ber dig: registrera dig, och när du får ett mejl som berättar om provvalet, sätt då upp mitt namn överst på din lista! Jag lovar att göra vad jag kan för att höja tillit, oräddhet och rättframhet i Sveriges Riksdag. Än så länge är det ändå där som besluten fattas! Registrera dig idag! Tack!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

måndag 19 oktober 2009

Är frihet "scary as hell"?

I går anmälde jag mig officiellt som kandidat för att representera Piratpartiet i riksdagen inför valet i september 2010. Läskigt! Eller som de säger. ”scary as hell”! Jag hade max 300 tecken på mig att presentera mig i en ”reklamtext”. Det kändes som en hart när omöjlig uppgift. Men jag lyckades till sist banta ner en text på ca 7000 tecken till 298 tecken! Risken är att den i processen blev näst intill obegriplig. Suck! Så här blev det i alla fall:

Vet vi vad som är bäst för mänskligheten? Detta är inte ett matematiskt problem! Vi är känslovarelser, som vill få våra behov uppfyllda. Jag vill i riksdagen arbeta för relationsbygge och samförstånd, vilket jag har erfarenhet av. Det fungerar bättre än konfrontation. Läs http://tinyurl.com/yh8cer9

Det var med stor tvekan som jag anmälde mig. Men det kändes – som jag tidigare påpekat i den här bloggen – nästan som ett ”kall”. Trots allt måste jag bara göra det här. Och jag har märkt att det finns de som faktiskt hejar på och vill att jag ska kandidera. Så därför gör jag det.

Det finns ingen som helst tvekan hos mig att Piratpartiet behövs. Så sent som i dag såg jag en artikel skriven av direktören för ett av de största antivirusföretagen. Han tyckte att alla internetanvändare borde ha ett ”internetpass”. Ingen ska alltså kunna vara anonym på internet. Vad ligger i förlängningen av detta? Ska man också behöva legitimera sig för att få skicka ett brev? Ska det registreras vilka artiklar man läser i tidningen? Ska man ha en inopererad GPS så att myndigheterna hela tiden vet var man är? Liknande saker har redan diskuterats för idrottsmän (så att de inte i smyg dopar sig).

Scary as hell! Eller hur? Visserligen är det tragiskt att gamla tiders ”lek och idrott” har omvandlats till en sådan prestationsinriktad aktivitet, där vinna är det enda som räknas, och där utövarna är beredda att våldföra sig på sina egna kroppar för att bli bäst.

Jag vill ha ett samhälle, där man återigen har ett mer lekfullt synsätt på det mesta. Och jag tror att det går att komma dit. Det är bl.a. därför som jag tror att jag kan ha en funktion att fylla i Sveriges Riksdag. Jag vill ägna mig åt relationsbygge. (Låter fint va! :-)) I riksdagen – som på så många andra ställen – uppkommer det polariseringar. Man har två ”block” som står emot varandra. Oavsett vad det andra blocket säger, har de ”fel”, och vi har ”rätt”. Men om man pratar med varandra som människor, går det inte att upprätthålla blockkänslan, åtminstone inte i samma utsträckning. Och då … då kan man plötsligt hitta fram till varandra! Och då kan man hitta de beslut som gagnar människorna. DET vill jag arbeta för!


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

måndag 12 oktober 2009

Aja, baja, FRA!

Nu på onsdag ska man på nytt rösta i Sveriges Riksdag om den s.k. FRA-lagen. Mycket förenklat går den ut på att Försvarets Radioanstalt ska få rejält utökade befogenheter att samla in information. På deras hemsida står att de ska "kartlägga yttre militära hot och andra utländska förhållanden som kan påverka Sveriges säkerhet, till exempel internationell terrorism".

Det nya är att de nu också ska få avlyssna vanliga telefonsamtal och läsa vanlig epost som sänds via kabel. Visserligen heter det att de bara får göra det med meddelanden som passerar Sveriges gräns, men dels är det förstås många svenskar som fullt legitimt har utlandskontakter i denna globaliseringens tidsålder, dels passerar många inrikes samtal också gränsen för att "studsa" i någon server utomlands.

I juni förra året blev det något av folkstorm, när denna lag skulle klubbas igenom. Människor insåg ju att det här öppnade för massavlyssning och massövervakning av all privat kommunikation.

Så nu har man infört en rad "integritetshöjande" ändringar i det här lagpaketet. Det verkligt stora problemet verkar dock vara att majoriteten av ledamöterna i riksdagen inte har tillräcklig kunskap för att avgöra om dessa ändringar gör någon verklig skillnad. Bland annat har man infört att en särskild "domstol" ska garantera rättssäkerheten. Men vitsen med en domstol är att det är en oberoende, opartisk instans och att allmänheten har insyn. Inget av detta finns med denna s.k. domstol. Man kan faktiskt säga att denna domstol är en ren kuliss!

Vidare sägs det att FRA bara kommer att få avlyssna trafik i mycket begränsade s.k. "trafikstråk". Ingen vet vad "trafikstråk" är för något. Sedan har man talat om "signalbärare", och det visar sig då att dessa signalbärare har så stor kapacitet att FRA i praktiken kan avlyssna ALLT i alla fall. Så detta tal om trafikstråk och signalbärare anses av it-kunniga som rena rama dimridåerna. Det verkar med andra ord som att de som vill få igenom lagen medvetet duperar riksdagsledamöterna och spelar på deras okunnighet.

Kontentan är alltså att FRA fortfarande obehindrat kommer att KUNNA avlyssna vem som helst, när som helst - även samtal och mejl inom landet (OM de passerar landets gränser fram och tillbaka vilket de allt som oftast gör).

Visserligen får de inte göra detta hur som helst, men det finns dels
* ingen möjlighet att kontrollera om så sker, dels
* ingen som helst möjlighet att kontrollera att insamlad information inte kommer på avvägar, eller
* på annat sätt missbrukas för annat ändamål.

Det här går att likna vid att man skänker en femtonåring en bil som kan gå i 200 km/h samtidigt som man säger: "Du får bara köra i 30 km/h med den här - utom om det blir absolut nödvändigt att köra fortare. Vi kommer visserligen inte att ha några fartkontroller eller andra kontroller, men om du missbrukar detta, så Aja Baja, så får man inte göra!"

Vårt enda hopp är alltså om vi kan lita på att FRA sköter det här på ett bra sätt. Det finns ingen möjlighet att veta om de faktiskt gör det. Och eftersom de bevisligen tidigare har överträtt sina befogenheter (detta ska nu "regleras"), finns det all anledning att misstro dem även i fortsättningen.

Det enda raka är därför att helt avslå FRA-lagen. Det krävs att fyra borgerliga ledamöter aktivt röstar NEJ, och/eller att åtta avstår. Då kommer lagen inte att bli godtagen.

Jag har idag varit i kontakt med Camilla Lindberg (fp) via hennes blogg. Och hon säger att den enda vettiga kritiken mot FRA-lagen kommer från Piratpartiet. Låt oss hoppas att hon (även den här gången) tar fasta på den. Men det krävs minst tre ledamöter till ... Jag försöker kontakta så många jag kan - på mitt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Avslutningsvis: allt det här handlar om att människor är rädda för varandra. Så den enda långsiktiga lösningen är att gå till roten med problemet!
 
Loading...
Reggad på Commo.se