söndag 22 november 2009

Wow - jag våndas!

Den senaste tiden har jag ägnat mig mycket åt att våndas. I och för sig tror jag att det kan vara utvecklande att våndas. För vad är detta egentligen? Ordet betyder att lida, plågas, känna ångest. Men jag upplever att det finns något mer, en djupare botten så att säga. För mig innebär det en rädsla att jag har fattat fel beslut och att jag kanske borde ändra mig. Samtidigt tror jag att jag har fattat rätt beslut, och att våndan består i en skräck för att inte duga, inte räcka till, inte hålla måttet.

Det beslut jag våndas över är att jag bestämde mig för att kandidera som riksdagsledamot för Piratpartiet. För cirka en månad sedan la jag in mina uppgifter på den sajt där man kunde anmäla sig, och för två veckor sedan publicerades listan över kandidater. Den har sedan kompletterats med ytterligare personer och f n är det 229 personer som är intresserade av de 82 platser som Piratpartiet kommer att ha sammanlagt på sina valsedlar. Om partiet får 4% av väljarnas röster i riksdagsvalet 2010, blir det 14-15 av dessa som till sist hamnar i riksdagen.

Jag ser att de flesta kandidaterna verkar vara annorlunda än jag på flera sätt. Nästan alla är väsentligt yngre, men min ålder (och förmodade livsvisdom ☺) ser jag mer som en potentiell fördel. Däremot kan jag oroa mig för att jag inte tidigare aktivt intresserat mig för politik och därför inte byggt upp någon kunskapsbank om lagar och andra regler som gäller i samhället – i Sverige och internationellt - med bäring på piratfrågor. Jag vet väl ungefär så mycket – eller så litet – som en ”medelsvensson” vet om de här frågorna (nåja, lite mer kanske). Men jag ser ju att många av mina medkandidater tycks besitta omfattande kunskaper. Och då undrar jag stilla inom mig: Passar jag över huvud taget i det här gänget? Tänk om de upptäcker hur lite jag egentligen vet?

Det pågår fortlöpande en utfrågning av kandidaterna på Piratpartiets forum. Där kan alla medlemmar ställa frågor till oss kandidater. Det handlar ju om att få ett grepp om var vi står och vilka vi är. I slutänden gäller det att klarlägga om vi över huvud taget passar för att jobba i riksdagen och om vi klarar att företräda Piratpartiet på ett bra sätt. Jag har försökt att svara på allt jag kan utifrån mina erfarenheter, värderingar och helt enkelt sunt förnuft. Och till min glädje tycks det ha gått hem rätt så bra. Mina synpunkter har i stora drag stämt väl in med vad andra erfarna kandidater har tyckt.

Så kanske har jag trots allt en del att bidra med? Hade jag inte trott det, skulle jag nog ha dragit tillbaka min kandidatur för länge sedan.

Men på vilket sätt är det då till fördel att jag trots allt våndas? Jo, jag har under många år (så där 30-40 år) intresserat mig för människors känsloliv. Och jag har insett att vi alla bär på ganska mycket undanstoppad rädsla. De flesta är inte själva medvetna om det och skulle kanske ihärdigt förneka att de var rädda. Ändå ligger rädslan (eller skräcken) som ett slags broms inom nästan alla människor. Denna broms kan fungera lite olika beroende på individen. För en del innebär det att man inte har så stark kontakt med sina känslor över huvud taget. I stället har man kanske en stark betoning på intellektet, och hävdar sig på så sätt. För andra kanske det medför att man blir inåtvänd och har svårt att ta kontakt. Och för alla betyder det att man känner mindre kärlek än vad man skulle kunna. Kärlek och rädsla kan nämligen sägas vara varandras motsatser.

Rädslan kommer också till uttryck i diverse olika förklädnader. Den kan se ut som vilken ”negativ” känsla som helst: ilska, irritation, sorg, frustration, hopplöshet och varför inte vånda eller beslutsångest! När vi känner något sådant, brukar de flesta av oss försöka vända uppmärksamheten åt annat håll. ”Tänk positivt!” säger vissa. Vi distraherar oss på olika sätt. Det kan också ske genom att man tar sig några glas vin eller whisky, äter en massa godis, röker, kanske frenetiskt läser nyheter eller tittar på tv. Allt för att slippa känna det där obehagliga.

Men jag har lärt mig att det bara finns en utväg: att känna känslan helt och fullt! Om vi törs göra detta och har tålamod att stå ut, visar det sig att detta är den enda riktigt fungerande vägen. Därför tror jag på att min vånda är bra för mig. Om jag tillåter mig att våndas allt vad jag kan, kommer jag att må bättre och bättre! Jag kan i varje fall inte låta våndan avgöra vilka beslut jag ska fatta. Den kanske bara visar att jag upplever det här kandiderandet som en stor utmaning! (Konstigt vore det väl annars!)

Jag tror att utmaningar är till för att antas. Visst kan det finnas svåra uppgifter som vi tvivlar på att vi skulle klara av. Men utmaningarna innehåller något mer. De har också en lockelse som nästan kan vara oemotståndlig. Och om vi inte antar utmaningen, kan det sedan kännas som att vi har missat något väsentligt i livet. Därför kvarstår jag – trots våndan – som riksdagskandidat!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 9 november 2009

Behövs jag i Sveriges Riksdag?

Du frågar dig kanske: ”Vem är den där Curt Jonsson egentligen?” Och jag har ju gått med på att ställa upp som tänkbar kandidat till riksdagen för Piratpartiet. Därför är det bara rimligt att jag berättar lite mer utförligt om min bakgrund och mina värderingar.

Jag upplever mig själv som klart ”annorlunda” än kanske de flesta andra riksdagskandidaterna. Men som Anna Troberg, 2e vice ordförande i Piratpartiet, skrev nyligen:
”Det här är ett lagarbete. Ingen kommer att sitta ensam i riksdagen. Vi behöver en bra och blandad grupp, med bred kompetens och olika erfarenheter. Kanske är det så att just du har exakt det som behövs.”

Vad är det som är så annorlunda med mig? Till att börja med är jag ”något” äldre än genomsnittet i det här partiet. Jag är född 1941 och har hunnit få erfarenhet av ganska många olika områden i livet. Bland annat arbetade jag med marknadsföring inom elektronikbranschen både i Sverige och internationellt på 1970-talet. Jag har också under cirka femton år varit egen företagare som konsult inom marknadsföring, ledarskap och organisationsutveckling. Dessemellan har jag undervisat i allt möjligt, bland annat företagsekonomi (på Stockholms Universitet), språk och meditation samt diverse andra metoder för personlig utveckling.

Just det där med personlig utveckling är något som alltid fascinerat mig. Jag har ju känt att människan har enorma, inre, outvecklade resurser. Och jag har lockats att utforska hur man kan få fram mer av dessa resurser. Ibland har det fått mig att personligen testa sådant som anses ”omöjligt” att genomföra. Och vid vissa tillfällen har detta dragit till sig mediaintresse. Jag har därför förekommit i TV och tidningar med anledning av att jag t.ex. intresserade mig för möjligheterna att leva utan mat och få in energi på annat sätt. Det var en intressant resa, som jag dokumenterat i boken ”Ljus från andra sidan” (Regnbågsförlaget 1999). Men jag vill betona att även om det där var en fantastisk upplevelse, är det inget som jag rekommenderar någon annan att ge sig in på. Det har onekligen sina risker!

På tal om böcker, har jag också varit verksam som författare. Det har hunnit bli femton olika böcker under årens lopp. (Jag har nästan tappat räkningen!) Många av dem handlar förstås om olika aspekter på småföretagande och marknadsföring. En bok hade titeln ”Konsten att skriva säljande brev”. Den kom ut 1986 och var då den första boken på svenska om säljbrev sedan 1953, enligt vad jag fick höra. I samband med det där utnämndes jag i pressen till ”Sveriges främste expert på säljbrevsteknik”. Det var förlagets idé från början, men ingen protesterade så det fick stå oemotsagt!

Det som känns allra viktigast för mig i livet är mänskliga relationer. Jag tror på människans inneboende godhet och att det går att få fram den, även om den ibland har gömt sig väl. ;-) Helt nyligen blev jag i Piratpartiet också utsedd att ingå i en liten ”krishanteringsgrupp” som i dagarna känner sig mogen att avsluta sitt uppdrag. Efter att ha pratat ingående med olika inblandade personer (och med varandra), tycker vi oss ha hittat en lösning som borde kunna accepteras av alla. Om det fungerar (och när det fungerar) tycker jag att det känns meningsfullt.

Även i riksdagen – utifall jag mot all förmodan skulle bli invald – vill jag arbeta på ett liknande sätt. Jag har ju – milt uttryckt – en viss spännvidd på mina erfarenheter i livet, och jag vill ägna mig åt att skapa en god kommunikation över partigränser och andra gränser. Det ser jag som betydligt mer intressant än att debattera i sakfrågor. Debatten tenderar ofta att utmynna i polarisering och låsta positioner, medan jag vill verka för motsatsen.

Kanske kommer du att tycka att jag är en alltför ”utflippad” typ med allt vad jag har i bagaget. Men de som lärt känna mig tycker ändå oftast att jag står med båda fötterna på jorden. Och det tycker jag förstås själv att jag gör också! ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
 
Loading...
Reggad på Commo.se