onsdag 16 december 2009

Det viktigaste i livet är livet!

Som väl knappt någon läsare av denna blogg kan ha missat, har jag större delen av det här året engagerat mig mer och mer i Piratpartiet. Varför har jag gjort det? Det började när man skulle rösta om den s k FRA-lagen i juni 2008. Jag tyckte redan från början att det verkade helt fel. Jag har alltid känt starkt för människans frihet och ogillat att myndigheter och andra blandar sig i och vill styra och kontrollera. Jag tycker inte att människor kollektivt ska omyndigförklaras, tvingas att göra si och förbjudas att göra så, tas om hand – eller ibland: lämnas åt sitt öde efter att de fråntagits möjligheter att klara sig på egen hand.

Jag blev helt enkelt upprörd och tänkte att ”nu får det vara nog”. Så jag mejlade till de borgerliga riksdagsledamöterna i Dalarna där jag bor och även till statsminister Fredrik Reinfeldt. Nu vet jag förstås inte vad dessa protester kan ha haft för effekt, men det var i alla fall en ledamot från Dalarna, Camilla Lindberg (fp), som röstade emot, och det hela ledde till att man lovade göra om och ”förbättra” lagförslaget. I år har man sedan röstat igenom lagen med ett antal kosmetiska förändringar, som för en kritisk granskare helt uppenbart inte har någon avgörande betydelse. Ändå har alltså riksdagsmajoriteten accepterat lagen.

Nu har jag tänkt mer och mer på vad min unika uppgift och förmåga är för att uppnå mänsklig­hetens befrielse. Vissa har talat om att Piratpartiet kommer att behöva arbeta i 50-60 år till mot förtryck och för respekt för personlig integritet, samtidigt som vi strävar mot ett samhälle folk delar med sig generöst till varandra och underlättar för varandra att vara kreativa. Allt det där är värderingar som jag delar med mina medpirater. Och det är sådant som gör livet till något värt att leva! Men jag kanske har en annan roll än de flesta i hur detta ska uppnås. Och jag hoppas att det kan förverkligas i stor utsträckning inom några få år. Eller i varje fall att avgörande steg tas i den riktningen. Det är som att vi inte har tid att tillåta oss någon långsiktig planering. Om ett antal år kan det vara för sent. Då är det redan ”1984”!

Ända sedan jag var mycket liten, kanske i 6-7-årsåldern, har jag känt inom mig att det har funnits ”något mer” som inte gått att ta på och som ingen vuxen kunde förklara för mig. Jag insåg så småningom att detta odefinierbara var en andlig dimension. Och jag behöver understryka att ”andlighet” för mig inte är det samma som ”religion”. Andligheten är det vi i brist på bättre ord kan kalla livet. I bästa fall finns andligheten med i religionen men ofta är det tyvärr inte så. Andlighet är inte något man tror på, det är något man upplever. Det är själva grunden för inre frid, kärlek, oräddhet och kreativitet. Men det är också upplevelsen av att det finns något ”högre”, någon intelligens som kan hjälpa oss. Och det här är ungefär så långt bort från föreställningen om en ”gud” som en skäggig farbror som man kan komma! ☺

Jag har allt mer förstått att tiden kan vara mogen för mänskligheten som helhet att inte bara uppleva denna andliga dimension utan också att integrera den med den fysiska ”köttvärlden” eller ”afk-världen” som nördarna eller geekarna skulle säga. För egentligen är det olika sidor av samma verklighet. Och det är först när de ses som ett, som vi kan börja leva fullt ut. Det är vad jag känner.

I över fyrtio år har jag ägnat mig åt meditation. Jag har utövat det, undervisat i det, skrivit böcker om det, forskat i det på Stockholms Universitet. Och det har påverkat mig på ett mycket djupt sätt. Jag kan lugnt hävda att jag är en annan människa än jag skulle ha varit om jag inte hade mediterat. Det troliga är t.o.m. att jag inte skulle ha överlevt så här länge utan det. När jag började meditera på 1960-talet, var det något mycket ”flummigt”. I dag betraktas det som något fullt normalt och något som gagnar hälsan. Och det finns många olika meditationstekniker. Jag har förstås under alla de här åren vidareutvecklat det jag kan och experimenterat med olika sätt att fördjupa och befästa den inre friden. Bland annat har jag rest flera gånger till Indien för att lära mig mera.

År 2004 besökte jag Oneness University som ligger utanför Chennai i södra Indien och lärde mig då att ge något som senare har kommit att kallas Oneness Blessing. Det är en teknik som går ut på att överföra ett tillstånd av inre frid till någon annan (mycket förenklat uttryckt). Det där var något som man förr måste tillbringa trettio år av sitt liv i Himalaya med en upplyst mästare för att få del av. Jag behövde ”bara” tillbringa tre veckor i djup meditation för att få det. Och när jag hade fått det, blev jag i ett enda slag befriad från den starka (och plågsamma) längtan efter något odefinierbart som jag burit med mig sedan barnsben. --- Det har sedan dess blivit allt lättare för människor att få den här förmågan, och det allra senaste är nu att svenskar kan ge den vidare till andra under en helg här hemma. --- Och de som fått det kan sedan i sin tur ge Oneness Blessing till alla de kommer i kontakt med.

Musiken och andligheten (= kärleken) är det som givit mig mest glädje i mitt liv. Jag har också varit verksam på senare år som författare och översättare. Inom Piratpartiet såg jag en möjlighet att sprida andlighet på ett subtilt plan – i syfte att förverkliga just de mål som PP står för. Jag har emellertid allt mer börjat inse svårigheten att förmedla vad jag kan inom en så pass teknikerdominerad organisation som PP ändå är. Så nu när jag är riksdagskandidat, är sannolikheten kanske inte så stor att jag ska bli vald att representera partiet på valbar plats på en valsedel. För det mest genomgripande som jag kan bidra med är ju något som ”inte syns”. Och även om det skulle synas resultat, kan jag aldrig få credit för det.

Jag inser att det är mycket begärt att be om de röstandes förtroende på så pass ”lösa boliner”, men det här är det som jag har långvarig erfarenhet av och som jag kan bidra med. Det mest påtagliga jag kan peka på inom Piratpartiet är att jag var med och löste den omtalade Värmlandskonflikten. Där vill jag bara understryka att den konflikthanteringsgrupp som jag ingick i inte syftade till att döma någon och helt fristående presentera en lösning. Vad vi i stället ville göra, och också gjorde, var att få de inblandade att själva hitta en lösning som alla kunde acceptera. Detta är emellertid något som underlättas i hög grad av kärleksfulla kontakter på ett undermedvetet plan! Och det är just det jag vill tillämpa även i Sveriges Riksdag.

♪♫•*¨*•.¸¸❤¸¸.•*¨*•♫♪

Ursäkta min mångordighet, men som författare kan det hända mig att orden bara rinner ur mig, när jag blir inspirerad!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 3 december 2009

Strategi för vågmästarstrategi?

Piratpartiet har sagt att vi ska tillämpa en vågmästarstrategi om vi kommer in i riksdagen efter valet 2010. Det bygger på antagandet att fördelningen mellan de nuvarande blocken blir ungefär densamma som i dag. Om PP kommer in kan vi välja att antingen stödja den borgliga alliansen eller det socialistiska blocket. De som får vårt stöd har därmed möjlighet att bilda en minoritetsregering. Och PP ger sitt stöd till det block som förklarar sig berett att arbeta för PP:s kärnfrågor: personlig integritet, delad kultur och fri kunskap.

Men … det finns fler faktorer att ta hänsyn till. Och man kan spekulera i olika utfall. Strategisk planering handlar ju om att välja en strategi som ger ett acceptabelt utfall, även om omständigheterna varierar inom vissa ramar.

Just nu kan man tycka att det är osäkert om PP över huvud taget klarar 4%-spärren, men låt oss anta att vi gör det. Sverigedemokraterna verkar också ha stora möjligheter att komma in. Det valresultat som jag personligen tror mest på för närvarande är något i stil med:

Allianspartierna (AP) 45,5%
Socialistpartierna (SP) 45,5%
Piratpartiet (PP) 4,5%
Sverigedemokraterna (SD) 4,5%

Detta är även idealläget för PP. Den konstellation som lierar sig med PP får då 50%. Svagheten är att SD i vissa frågor kan välja att rösta med det andra blocket. Det här är med andra ord en oerhört instabil uppläggning. Om AP får exempelvis 47,5% och SP 43,5% har PP fortfarande valet mellan att stödja upp AP till 52% eller SP till 48%. Och även här kan förstås SD stjälpa hela ekvationen.

Det är bara inom de här ramarna som PP kan ha en vågmästarroll – som dessutom kan vara diskutabel. Min uppfattning är att de nuvarande riksdagspartierna vill göra allt de kan för att undvika ett beroende av (för att inte tala om samarbete med) SD. Det har redan förekommit trevande antydningar om att C eller FP skulle kunna ingå i en regering tillsammans med socialistpartierna. Det kan hända att man ändå är intresserade av att förhandla med PP, men det kan också bli så att man genom en utvidgad konstellation får egen majoritet. Och då kommer PP att ha mycket litet att säga till om.

Kan det rent av vara så att PP skulle vinna på att redan nu ta kontakt med båda blockledarna och inleda samtal om vår roll i det här? Jag tror det. Jag tror att de har intresse av att PP ska komma med - om inte annat så för balansens skull.


Curt Jonsson är en av de ca 230 som visat intresse för att kandidera till Sveriges Riksdag 2010 för Piratpartiet. På Piratpartiets valsedlar kommer sammanlagt 82 namn att finnas efter det interna val som sker i december 2009 – januari 2010. Om PP får minst 4% av rösterna vid riksdagsvalet den 19 september 2010, kommer minst 14-15 ledamöter in.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,
 
Loading...
Reggad på Commo.se