lördag 2 oktober 2010

Hur vi räddar mänskligheten ...

I går kväll såg jag filmen ”HOME”. Den var vacker, den var intressant och den var skrämmande. Man får känslan av att människan är som ett virus (som det sas i någon av Matrixfilmerna). Vi har liksom förbrukat alla resurser utan hänsyn till balans eller långsiktigt överlevande. Och vi har flyttat oss från plats till plats på jorden, förökat oss helt ohämmat och konsumerat, konsumerat, konsume­rat.

Vi har gjort oss beroende av petroleum trots att detta är en icke-förnyelsebar resurs – som alltså oundvikligen tar slut. Vi har påverkat klimatet långsiktigt och irreparabelt. Vi sågar bokstavligen talat av den gren vi sitter på. Oljekatastrofen i Mexikanska Golfen är ett av många exempel som i sin tur medför drastiska och negativa förändringar.

Samtidigt blir snedfördelningen av resurser allt mer uttalad. Endast 2% av jordens befolkning äger 50% av våra samlade tillgångar. Även i västvärlden lever en betydande andel människor under den så kallade fattigdomsgränsen.

Inga politiska beslut verkar kunna hejda den här utvecklingen, långt mindre vända den i en positiv riktning. Ändå … slutar filmen med en gnista av hopp. Det finns positiva tecken. Man nämner t ex ”mikrolånen” som kan hjälpa fattiga familjer att få ekonomisk balans och tillväxt. Men allt sådant kommer i form av privata initiativ utan vinstintresse. Det handlar i grunden om att enskilda individer med en del pengar och kreativitet (samt en helhetssyn) ser till att förverkliga idéer som är till glädje för mänskligheten. De har till fullo insett principen om ”sharing is caring”.

Vad är det som gör det möjligt för vissa människor att agera i hela mänsklighetens intresse?
De har absolut inget intresse av att ”slåss” mot övermakten för att råda bot på orättvisorna i världen. De vill definitivt inte irritera och provocera. De vill inte debattera. Möjligen vill de informera. Men det viktigaste av allt är att de är orädda.

Att vara orädd är inte detsamma som att vara modig. Oräddhet är att vara klarsynt och kärleksfull. Den orädde tar inte mod till sig och gör saker. Den orädde bara får en ingivelse och förverkligar sina idéer. Den sanna oräddheten är också mycket intelligent – i ett helhetsperspektiv. Det är därför planeten Jorden är i skriande behov av orädda människor!

Jag har sedan 1970-talet arbetat för att göra mig själv och mina medmänniskor mer orädda. Det finns fungerande metoder för detta. Men de har inte gett resultat från den ena dagen till den andra – åtminstone inte i ett globalt perspektiv. Nu börjar emellertid tiden ha kommit när utvecklingen kan gå snabbare. Den måste helt enkelt gå snabbare! För detta är mänsklighetens ödestimma.

Ibland har jag trott att jag skulle kunna komplettera det jag gör genom att även arbeta politiskt. År 2002 var jag riksdagskandidat för partiet ENHET, år 2010 var jag riksdagskandidat för Piratpartiet. ENHET fick 0,01% i valet 2002 och även nu 2010. Piratpartiet fick 0,65% 2010.

Min slutsats av detta är att politik inte är en framkomlig väg för det som måste åstadkommas. Politik bygger på rädsla, framför allt rädsla för att inte överleva. Det handlar där om kortsiktiga frågor, som naturligtvis känns väldigt angelägna: Hur ska jag få en inkomst?

Det mesta tycks landa där. Arbete, vård, skola, omsorg. Ska vi minska skatterna? Ska vi öka pensionerna? Ska papperslösa få fri vård? Hur ska de ”utförsäkrade” överleva? Kommer skolan att ge tillräcklig utbildning för att garantera jobb med inkomster? Och alla slåss för sina egna, privata intressen och skärmar av sig från ”de andra”. Man vill ha ”rättvisa” och säger Varför ska just jag arbeta och slita, medan andra latar sig på min bekostnad?

Så även de som har det ekonomiskt väl förspänt oroar sig för att eventuellt förlora det de har, därför att ”de andra” kommer att ta det ifrån dem. Rädsla, rädsla överallt. Och därmed oförmåga att leva sig in i hur andra människor tänker, känner och upplever sin värld. Men rädslan kan inte lagstiftas bort genom beslut i något parlament.

Min allt övergripande uppgift blir därför att eliminera rädslan i världen.
Jag har olika verktyg för detta och därmed har jag ansvar för att använda dem och inte splittra min uppmärksamhet genom att göra annat, som ändå inte leder till målet. Tack och lov är jag inte ensam om det jag gör, men vi är många som behövs. Och några måste ta initiativ och sätta det hela i rullning. Det är redan på gång. I slutänden kommer ingen att kunna ta åt sig äran och säga ”Det var jag som räddade världen”. Vi kommer att ha gjort det tillsammans.

Några kanske anser att jag är flummig eller en ”foliehatt” men det bjuder jag på. Jag förespråkar emellertid inte någon kamp eller något avslöjande av konspirationer (vare sig av jordisk eller eventuell utomjordisk karaktär). Inte heller kämpar jag mot myndighetsmissbruk eller cyniskt utnyttjande av människor från storföretagens sida. Och jag avstår från detta därför att det är en kamp som inte går att vinna. Det är att slåss mot väderkvarnar, à la Don Quijote.

När rädslan elimineras, träder kärleken, helhetssynen och kreativiteten fram. Och när det sker, löser vi alla problemen tillsammans. Därför att vi alla förstår varandra och vill varandra väl. Det kan låta som en utopi, men jag tror på den därför att det är mänsklighetens hopp. Vårt enda hopp.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,
 
Loading...
Reggad på Commo.se